Off topic

Hundabstinens och sorg

2014-02-23 20:10 #0 av: Timmorn

Idag är jag lite ledsen, behöver skriva av mig lite. 
Den 8 januari i år så sa vi adjö till en stor och härlig kille på 13 år. Och det är så förbaskat tomt! Kunde känna hans närvaro första veckan med skall då och då och annat. Han somnade in tryggt med oss vid vår sida, och det var precis som han frågade varför gråter ni, jag är helt trygg i det här, jag ska ju ha kul nu. 
Men nu, så tomt att inte ha någon som hälsar på en vid dörren, ska kramas och dreggla på en och verkligen säga jag älskar dig mest i hela världen matte. 
Det gör tametusan ondare nu, än när vi sa adjö,
En del bekanta har hundar med de är så små i jämförelse! Hade en blandras med Newfoundland/goldenretriver som vägde 50kg och full med personlighet. 

Han var 1,5 år och bodde i stan när vi tittade på han första gången efter en annons i tidningen, dagen efter min födelsedagsfest då jag var 11, nämnde mamma ur det blå att de hade hittat en hund som vi skulle kolla på dagen efter. Det gjorde ont i hjärtat när jag såg honom första gången, och tittade in i hans ögon. Han kom tills oss 2 veckor senare och första året så var det fullt sjå för honom att förstå att hästar och traktorer är faktiskt inte farligt. 

Huvudet och egentligen hjärtat vet att han har det bra nu, och han gick i frid. Men det är så himla tomt! 

Han brukade hitta på så mycket speciellt som att sitta på stolar och titta ut genom fönstret. Han visste exakt vad han ville och när han ville sluta gå på promenad eller när det var matdags. Han brukade natta mig vid 10 på kvällen när jag var tonåring! Om jag inte slutade med datorn och annat så skällde han nonstop tills jag gick och la mig, då la han sig lugnt bredvid sängen och snarkade. 
Och tog jag sovmorgon så sov han kvar fram tills jag gick upp oavsett hur sent, då skulle vi ut och gå på en gång! När vi skulle till skolan och åka klockan 8 på morgonen så riktigt drog han sig för att gå på morgonpromenad, för han var en sån sjusovare. Och om det regnade kunde han vägra gå ut, man fick tvinga ut honom, tidigt på morgonen OCH regn, helsike heller. 

Han älskade att bada och kunde göra det i timmar. Några av mina finaste stunder är när vi tog bilen och badade bara vi och sedan gick på promenad. Eller har legat och myst på gräsmattan. 

Att en hund kan älska så mycket!? Att bara lägga huvudet i knät, eller luta sig mot en tills man håller på och ramlar omkull. 
Vi blev med katt när han var 10, och han tog det ganska lugnt, men katter har verkligen personal medan hundar har ägare även om det är lite si och så med hunden. Alla mina vänner som varit hundvakt och gått ut med honom har skrattande sagt att ja han vet ju vad han vill i alla fall. 

Det gör så ont och känns så sjukt tomt att veta att han inte kommer bada i sommar, inte ligga på gräsmattan och vifta på svansen medan man jobbar i trädgården. Inte dreggla en på byxorna eller hälsa på en när man kommer hem. Katter älskar helt annorlunda än hundar. Det känns hemskt men det känns nästan naturligare att människor dör än djur.. Eller äldre, morfar dog så kändes det relativt fridfullt och naturligt, saknad men vi träffas ju inte så ofta så man minns de fina stunderna.  Men djuren är ju där för oss hela tiden nonstop! Beror ju såklart på hur mycket man umgås med en människa också. Men suck. Vill så gärna ha en fluff, men kommer inte kunna skaffa hund igen på en massa år, och det gör så ont i hjärtat. 

Anmäl
2014-02-23 20:15 #1 av: Tolv12

Känner med dig och blir alldeles tårögd, en sån fin hund!

Anmäl
2014-02-23 20:48 #2 av: [Sol69]

Tack för att du berättar för oss. Ett djur blir ju som ens barn. En familjemedlem. Så vi har alla rätt att känna oss ledsna och sörja även om vi vet att de har det bra på andra sidan. Så saknar man ju dem hos sig. Tog ett bra tag innan jag släppt min katt som dog och ibland kan jag tänka på honom än och blir sorgsen. Men oftast tänker jag bara på de goda minnena nu.. Glad

Sajtvärd på Druid & Shaman och på Astrologi i fokus

Anmäl
2014-02-23 20:50 #3 av: Tarotstollan

Du skriver så fint om din vän att jag börjar tänka på min hund som vi tvingades ta bort 1984.
Beklagar din sorg.

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

Anmäl
2014-02-23 20:56 #4 av: agneta-43

Så sorgligt Gråter beklagar din stora sorg och jag vet så väl vad du går igenom.

Vi hade en Rottweilertik som jag älskar än och jag kan aldrig aldrig mer ge en hund så som jag gav Xotica. Första dagen jag träffade henne tog hon mitt hjärta och hon behöll det. Flera år har gått (4 år) men jag kan inte se på korten inte heller tänka på henne eller prata om henne utan att gråta floder.

Bra att du skriver av dig och stort tack att du delar med dig.

Varma kramar Kramas

Medarbetare på Druid & Shaman 

Anmäl
2014-02-23 21:25 #5 av: Cahira

Vet känslan. Blomma

Sajtvärd för Vallhundar, Pälsvård & Klickerträning
Medarbetare hos Hundar & Lantdjur. 

Anmäl
2014-02-24 09:16 #6 av: Twinflamewolf

Beklagar sorgen Timmorn och vet så väl hur det känns när ett djur lämnar.Du skriver så rörande och fint om hunden och vilken underbar bild man ser verkligen vilket djup han har .Tack som delar med digHjärta


Anmäl
2014-02-24 11:20 #7 av: Timmorn

Tack hörrni! Det värmer Hjärta
Hade verkligen ett stort behov av att skriva av mig, har senaste veckan verkligen känt mig velig i solskenet för då kom sorgen fram. 

Jag vet ju så väl om att han har haft ett underbart liv och familj, och han har varit med om så mycket med fortsatt ha en glad syn på livet (påkörd och ormbiten, inte bra att vara nyfiken ibland)  
När vi insåg att det började bli dags för att vi inte ville se han bli sjuk som gamla hundar blir. Så hade jag en dröm där en hundshaman/gud? som först tackade för att jag tog hand om en av hans hundar och senare förvandlades till Luffe som han hette som tackade för att han fick friheten att vara sig själv och att han skulle vaka över oss. 

När vi sa adjö så var det finaste jag har sett för precis när han fick sista sprutan så ställde han sig vid min pappas sida och pussade bort alla tårar och viftade på svansen som en unghund att nu är det dags att leka. Så nu är det dags att vänja sig vid tomheten, eller ja att "bara" ha katt i stället. 

Men ja det är lustigt hur djuren bestämmer vem de tillhör och hur de tar våra hjärtan. Samma sak med katten nämligen, han var tänkt till farmor och han välte blommor tills han kom hem till mig igen. 


Anmäl
2014-02-24 20:20 #8 av: agneta-43

Måste berätta att när jag läste om din goa vän som du skriver så fint om och ja, du kan verkligen skriva så det berör för plötsligt frågade min sambo vad det var, han såg att jag torkade mina tysta tårar som sakta rann nedför kinderna. Jag berättade att jag läste om en som sörjer sin hund och hur det påminner mig om vår älskade Xotica samt hur bra du beskriver allt 

Våra fyrbenta vänner vet hur de ska ta våra hjärta och de ger en så otrolig värme och kärlek Hjärta inte konstigt vi sörjer dem och saknar dem otroligt även när vi så väl vet att de har det bra där de nu är, men saknaden är där trots allt


Medarbetare på Druid & Shaman 

Anmäl
2014-02-24 20:42 #9 av: [Sol69]

När Agnetas Sambo reagerar då är det rörande.. och ja håller med det finns mycket kärlek i texten.. och man blir rörd Hjärta

Sajtvärd på Druid & Shaman och på Astrologi i fokus

Anmäl
2014-02-24 21:01 #10 av: agneta-43

Så sant så sant Sol Glad Visst blir man rörd av den kärleksfulla texten Hjärta

Medarbetare på Druid & Shaman 

Anmäl
2014-02-24 22:35 #11 av: Timmorn

Åh Agneta trodde inte att jag skrev så fint, men det är väl så att vi känner igen oss så tydligt i djurens berättelserHjärta

Hittade den här bilden idag när jag rensade mobilen och bara log. Han skällde en dag utanför fönstret när vi lagade lunch, sedan hittade man han ofta på bänkar och annat utanför som han kunde klättra upp på och titta in genom fönstret och skälla åt oss att dela med oss Skrattar

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.