Annons:
Etikettallmänt
Läst 1205 ggr
Twinflamewolf
2014-02-08 07:55

Fortsättning Följer

Det här går ut på att jag påbörjar en berättelse och sen får ni andra fylla i fortsättningen.Det brukar kunna bli riktigt roligt,spännande eller rent dramatiskt.Jag slutar mitt i nånstans och sen får nästa skribent ta vid Blomma

Adrian och Märta är ett gammalt par som levt tillsammans i över sextio år.Adrian ligger sjuk på sin dödsbädd och har inte så lång tid kvar.

Han frågar sin Fru Märta om hon tror på en himmel dit alla en dag ska komma ?

- Jodå gubben min det tror jag men om du kommer in det kan jag inte svara på.

Adrian funderade vidare på det där när Märta gick ut i köket för att hämta en kopp kaffe,koppen som blev Adrians sista i detta livet.

När han druckit sitt kaffe ser han på Märta med tomma ögon,kan jag ha vart så syndig så jag inte kommer in ?

- Nä men gubben min jag skojade med dig,klart du kommer in om det finns en himmel men då måste du lova mig att spöka riktigt ordentligt så jag vet du kommit fram välhållen.

Glöm nu inte heller att hålla dig ren,man kan inte gå med skitiga strumpor på Guds mark.

Nu slöt Adrian sina ögon och tog ett djupt andetag samtidigt höll Märta sin kära make i handen tills allt bara var över för den fysiska kroppen.

Adrian får som ett lyckorus inom sig och han ser ett ljus där framme,långt långt bort och ju närmare han kommer ju större blir detta ljuset.

Väl framme så möts han av en präktig figur,en stor bredaxlad man med majestätiskt intryck.Han ser en stor grind och frågar mannen är det där man ska gå?

- Ja det är det men du och jag måste ha ett litet snack först.

- Ja ha ja svarar Adrian är det du som är "Chefen" här ?

- Åjo nog är jag chefen allt men föredrar att bli kallad Herren.

- Ja ha ja på det viset med lite Åsa-Nisse stuket som han har Adrian i sin personlighet.

Nu satte dom sig ner för att ha det där snacket och Herren frågar Adrian om han skött sig väl under sitt liv ?

- Å jo vars så hemsker har en väl inte varit,men lite synda har jag välan gjort och ser fundersam ut.

Snabbt säger Adrian till Herren,men se Chefen det får vi allt skylla mycket på min bror.

- Adrian kalla mig inte Chefen,kalla mig för Herren.

- Förlåt så mycket Herren Chef men se min bror han var det svarta fåret i familjen som frestade oss andra till synd.Men det vet du ju om Herren Chef för det var ju Ni som skapade honom så det får jag nog allt skylla på Er Herren Chef.

Nu började Herren skruva på sig lite och börjar ta ton mot Adrian,,,,,,,,,

Fortsättning Följer,var så god nästa skribent Skämtar

Annons:
[NeferNefer]
2014-02-08 11:18
#1

- Lägg inte skulden på din bror! Den som är utan skuld kan kasta den första stenen! dundrar Herren. Adrian ser sig om efter en sten men finner ingen. Vad taler gôbben ôm? Samtidigt, på jorden, ringer Märta begravningsbyrån. Hon tittar ömt mot Adrians jordiska kvarlevor och känner ett otroligt lugn. Hon ser inte änglarna som just nu samlas runt henne för att fylla henne med kärlek och styrka, men hon känner av deras närvaro. Under tiden som signalerna går fram och hon väntar på svar ringer det på dörren. Vem kan det vara? Hon väntar inte besök! Tveksamt lägger hon ner luren bredvid telefonen och tassar fram till dörren …

ALPHIRA
2014-02-09 02:31
#2

Märta torkar sina tårar och öppnar dörren.

-Gerhard! Vad gör du här?

-Jag lovade ju komma när tiden är mogen, det har jag ju lovat till dig, det minns du väl..? säger en äldre man som lutar mot sin krycka.

Märta är mycket förvånad över Gerhards plötsliga besök, samtidigt när hon är glad över det kände hon en klump i magen…ska allt det gamla nystas upp igen..?

-Din bror har nyss dött, jag faktiskt håller på att ringa till begravningsbyrån…suckar Märta och tårarna börjar rinna igen.

-Det vet jag Märta lilla, det var därför jag kom. Du vet att jag kan se in i framtiden. Hade nyss en dröm att Adrian skulle sluta sina dagar. Jag hade velat tala med honom, vi hade det ena och det andra som var osagt men kom tydligen för sent.

Han tar en titt mot Adrian som lämnat detta jordeliv och kramar sedan ömt om Märta, kvinnan hon älskat hela sitt liv.

-Du vet att vi hör ihop, viskar han i Märtas öra.

Märtas känslor kör berg- och dalbana, allt känns overkligt. Då kommer hon på att någon från hemtjänsten skulle komma vilken minut som helst. Hoppas det är den lilla finskan-vad hon nu heter-, hon som alltid är så rar och vänlig, tänker Märta och kommer ihåg att dom har minnsann pratat om döden också. -Men nu var Gerhard här och hon fick ingen ordning på tankarna…

Till sist tassar Märta tillbaka till telefonen och lägger på luren fast hon hör en vänlig men monoton röst från Fonus som upprepar sig "Tyvärr kan vi inte svara just nu, lämna gärna…" Just nu orkar hon inte bry sig om samtalet till begravningsbyrån. Just nu orkar hon inte tänka på begravningen över huvud taget.

-Vad ska jag ta mig till, suckar hon för sig själv. Plötsligt känner hon sig yr och sätter sig på fåtöljen. Hon känner desperation och ånger, skuldkänslor smyger sig fram. -Jag har ljugit för Adrian alla dessa år, tänker hon och nu är allting för sent.  

Hon känner smärta och sorg över Adrians död men även sorg över sitt eget liv…valde hon rätt eller fel…Hon hade från första början kännt att Gerhard var den själen hennes egen själ skulle leva med men det var så länge sedan och så mycket som kom emellan…

-Har du ringt till Göran, frågar Gerhard och ser allvarligt på Märta.-Han i alla fall tror att Adrian var hans pappa…

[NeferNefer]
2014-02-09 10:10
#3

Märta hoppar till. Göran! Självklart måste hon ringa Göran! Medan Gerhard ställer sig och kokar kaffe griper hon åter telefonluren och slår numret till sin älskade son. Äntligen någon som svarar i telefon! Det är Sonja, Görans sambo. Märta förklarar snabbt läget, och Sonja lovar att berätta för Göran och komma över så fort de kan. Medan de väntar på kaffet och på Göran och Sonja slätar Märta till filten som ligger över Adrian. Så många år, så många år … de har varit fina, och Adrian har varit en god och bra man åt henne. Men räckte han till? Hon sneglar mot Gerhard, som nu har dukat fint i köket. Hon noterar att han även har ställt fram koppar och fat åt Göran och Sonja, så han hade lyssnat på konversationen. Under tiden har Adrian slutat titta efter stenar att kasta. Han börjar misstänka att det inte var det Herren hade menat riktigt …

Twinflamewolf
2014-02-09 19:18
#4

Härligt att läsa,har skrivstopp just nu men får snart upp ny fart igen.Underbar läsning ju 😎❤️

Upp till toppen
Annons: