Annons:
Etikettallmänt
Läst 2417 ggr
BranDuir
8/9/08, 3:38 PM

Europa var ligger det?

Av Ingmar Karlsson

”Europa är en halvö till Asien”, skrev Paul Valéry. Hur kommer det sig då att Europa uppfattas som en världsdel men inte Indien som ju också är en asiatisk halvö och därtill folkrikare och kulturellt mera mångfaldigt?

Svaret är helt enkelt att det är vi européer som delat upp världen, givit kontinenterna deras namn och dragit deras gränser.

Det finns flera såväl etymologiska som mytologiska teorier som ordet Europas bakgrund. Enligt en teori antas det vara av semitiskt ursprung. Ereb - det mörka - kallade fenicierna, som levde vid östra medelhavskusten, de trakter i väst där solen gick ned. Detta synsätt finns kvar i tyskans ord för Västerlandet - das Abendland. Ända sedan antiken har andra språkforskare sökt härleda ordet från grekiskan. Bland annat har Europa påståtts vara en sammansättning av eury (bred) och op (se) med betydelsen ”bredögd” eller ”vittskådande”.

I den grekiska mytologin är Europa ett personnamn som för första gången förekommer omkring år 700 före Kristus i Hesiodos dikt om de grekiska gudarnas härstamning, Theogonien. Enligt honom är Europa dotter till Okeanos, havsguden. En av hennes systrar heter Asia, en annan Libya. I den mer kända mytologiska versionen är hon dotter till Agenor, kung av Tyros, Saida i våra dagars Libanon. Zeus förälskade sig i henne och förde, förvandlad till tjur, Europa till Kreta, en händelse som skulpterats av Carl Milles och som kan beskådas på torget i Halmstad. Har då mytens prinsessa givit namn åt vår kontinent? Redan på 400-talet före Kristus grubblade Herodotos på svart men var skeptisk:

”Jag kan inte förstå varför tre namn - Europa, Asia och Libya - och särskilt kvinnonamn skulle ha givits till ett område som ju i själva verket är ett enda… Vad beträffar Europa vet ingen varifrån det fått sitt namn eller vem som först kallade det så - om vi inte vill säga att det benämndes efter Europa från Tyros. Detta är emellertid osannolikt, ty Europa var från Asien och kom aldrig till det land som hellenerna nu kallar Europa utan blott från Fenicien till Kreta.”

I antikens Grekland var Europa länge liktydigt med det grekiska fastlandet. Med Asien avsågs vad som vi i dag kallar Minde Asien medan Libyen omfattade Egypten och norra Afrika hitom Sahara och senare även Etiopien. Den ljushyade befolkningen i Nordafrika kallades av grekerna för libyer medan de mörkhyade söder om Sahara betecknades som etiopier eller ”människorna med brända ansikten”.

Kännedomen om våra dagars Europa inskränktes till det grekiska kolonisationsområdet i Medelhavet och det område som längre fram i historien fick sitt namn efter det turkiska ordet för berg, Balkan. Mellan- och Nordeuropa kom förs in i grekernas geografiska världsbild under tredje århundradet före Kristus. Med tiden försköts den geografiska innebörden av begreppet Europa, och under romersk tid var det en beteckning för det stora okända området norr om Medelhavet.

Våra trakter uppmärksammas först av Plinius den äldre (död år 79 efter Kristus som i sin naturhistoria skriver om ön Scandinavia i Nordhavet inte långt från Germania, där det enligt Plinius bodde ett folk som kallades hillevonerna, uppdelade i femhundra häradet. I ett annan sammanhang skriver ha om de tre öarna i Nordhavet, Scania, Nerigon (Norge) och Tule (norra Norge). Scania eller Scandinavia ansåg förmodligen halvöns södra del och återspeglas ju i dag i ordet Skåne.

Gudomligt direktiv

”Jorden är uppdelad i tre delar av vilka en kalas Asien, den andra Europa och den tredje Afrika.” Så kunde den tidiga medeltidens människor läsa i sin tids uppslagsverk, den spanske biskopen Isidor av Sevillas Etymologier från 600-talets andra hälft. I denna beskrivning av en tredelad värld återspeglas den judisk-kristna traditionen om Noas tre söner som fick var sin världsdel. Enligt Första Mosebokens nionde och tionde kapitel sände Noa sina söner i olika riktningar för att skapa, förena och föröka jordens nationer. Sem, den äldste, fick Asien som sin arvedel. Åt Ham gavs Afrika, medan den tredje och yngste, Jafet, tilldelades det område som i dag utgör Europa, och han blev alla européers stamfader. Gränsen mellan Sems och Jafets områden gick vid Taurusbergen. Våra dagars Mindre Asien ansågs alltså tillhöra Europa.

Ända in på 800- och 900-talen spelade denna Jafetlegend en stor roll i den kristna kulturkretsen. Inte bara politiska dynastier utan även förnäma familjer drog upp stamträd som började med Jafet. Även världsbilden präglades av denna legend som utgjorde ett ”kristet” argument för apartheidpolitiken. Hams öde var att vara slav åt sina bröder medan ”Gud tage sin boning i Sems hyddor” och han ”utvidge Jafet”. Europas öde skulle alltså vara att expandera, och det är denna expansion som gett de övriga världsdelarna deras namn.

Även ordet Asien ges en etymologisk förklaring och sägs komma från det assyriska ordet acu, ”uppgång”. Under romartiden var det namnet på en provins som omfattade västra delen av våra dagars Mindre Asien och angränsande öar. Beteckningen Mindre Asien - Asia Minor - uppkom på 400-talet och ställdes i motsats till övriga delar av den väldiga kontinent som efter hand blev alltmer känd.

Av bysantinerna fick Mindre Asien sedan namnet Anatolien efter turkiskans Anadoloty, soluppgångens land. Samma naturfenomen ligger även bakom den geografiska beteckningen Levanten, men nu ses geografin ur ett italienskt perspektiv. Il Levante från italienskans levarsi - uppgå - är en benämning för de områden som vi brukar beteckna som Mellanöstern inklusive Grekland och Turkiet. I mer inskränkt mening används det för de asiatiska kusttrakterna vid Medelhavet.

Inte bara Asien utan även dess olika delar har genom historien förflyttats i geografin. Så var Mellanöstern ursprungligen en brittisk kolonialbeteckning för Afganistan och den indiska subkontinenten. Bortom Mellanöstern låg Fjärran Östern (the Far East) och däremellan fanns Indokina, dvs. Burma, Thailand, Laos, Vietnam, Kambodja och Malackahalvön, som fick sitt namn av den europeiska föreställningen att impulser från Kina i norr till Indien i väster möttes och blandades i denna region.

Mellanöstern och Europa skildes under den koloniala epoken åt av the Near East, Främre Asien, som ungefär motsvarade det turkiska osmanska väldet. Betydelseförskjutningen har fortsatt. Numera används Mellanöstern huvudsakligen som synonymt med de områden som tidigare allmänt kallades Främre Asien men ibland inkluderas inte vara Libyen och Sudan utan även övriga Nordafrika trots att maghrebstaterna ju inte kan placeras öster om Europa.

Nya världen - och den okända

Även begreppet Afrika har efter hand tänjts ut. Africa var namnet på en romersk provins som instiftades efter Kartagos fall år 147 före Kristus och som då omfattade våra dagars Tunisien och östra Algeriet. Beträffande ordets ursprung finns flera teorier. Enligt en kommer det från lokala feniciska eller berberspråk, enligt en annan från det latinska ordet apricus (solig) eller det grekiska aphrike (utan kyla). Det kommer först att användas för områdena söder om Sahara sedan de portugisiska sjöfararna utsträckt sina resor dit i sitt sökande efter sjövägen till Indien.

Columbus trodde att han funnit denna när han på sin resa västerut nådde fram till den ö som i dag heter Hispaniola och han gav därför de trakterna han kom till namnet Västindien. Florentinaren Amerigo Vespucchi, som kort tid därefter seglade i samma riktning, trodde sig i stället ha kommit till en mundus novus, en ny värld, som han sedan fick uppkallad efter sig. Namnet Amerika användes för första gången år 1507 i ett arbete av den tyske geografen Martin Waldseemuller. 1516 begagnar Leonardo da Vinci det på sin världskarta och det vann snabbt utbredning med undantag för Spanien. Där blev namnet Amerika allmänt accepterat först på 1600-talet. Sydamerika kallades Peruana eller Brasilia och den nya världen i sin helhet förblev västra Indien - las Indias Occidentales.

När vårt klot efter hand fick klarare konturer framstod jordens landmassa som alltför koncentrerad till norra halvklotet. För balansens skull måste det därför finnas en stor landmassa i söder, en terra australis incognita, det okända sydlandet. På kartor från 15- och 1600-talen placeras den runt Sydpolen. Spekulationer om denna okända sydkontinent hade förekommit i 2 000 år, men trots att den redan varit befolkad i 50 000 år började dess verkliga läge och konturer inte framträda på världskartan förrän i början av 1600-talet.

Det stora oceaniska fastlandet kallades först för Nya Holland. Den första klart dokumenterade kontakten med dess norra del hade nämligen holländaren Willem Jansz år 1605. Hans landsman Abel Tasman upptäckte 1642-43 först en ö som han själv kallade van Diemens land men som senare fick namnet Tasmanien, samt sedan Nya Zeeland, det senare döpt efter den holländska provinsen Zeeland. Fastlandet fick sedan namnet Australien efter det mystiska okända sydlandet. Dess östra kust kartlades först på 1700-talet av engelsmannen James Cook som även passerade den södra polcirkeln, dock utan att finna den kontinent där det okända sydlandet hade placerats på de tidiga kartorna.

Under 1800-talets första decennier kom emellertid en rad upptäcktsresande från olika länder i kontakt med den av is och snö täckta sjätte kontinenten. Den fick namnet Antarktis från grekiskans antarkitos, ”mitt emot norden”. Även Nordpolen, Arktis, dit expeditioner utgått sedan 1400-talet, har sitt namn från grekiskan. Arkitos har inte någon geografisk grundbetydelse utan har bildats av arktos, björn, som i sin tur syftar på stjärnbilden Stora björnen.

Trots att det således är européer som namngivit de övriga kontinenterna är vi paradoxalt nog än i dag osäkra om var Europas egentliga gränser går. Den urgamla diskussionen om Ryssland är en del av Europa eller ej har tagit ny fart. Hör bara den del som sträcker sig till Ural dit eller ligger också Vladivostok i Europa?

Inte ens begreppet Centraleuropa kan i dag ges en något så när entydig definition utan dess fiktiva gränser beror på betraktarens egna politiska utgångspunkter. I Ljubljana går dess sydgräns utmed den slovensk-kroatiska gränsen. I Zagreb däremot längs den kroatisk-serbiska.

(Artikel ur tidningen RES September 1995)

sajtvärd på Druid & Shaman iFokus

Annons:
Upp till toppen
Annons: