Annons:
Etikettallmänt
Läst 1324 ggr
neina
2008-09-11 00:29

Fenomen

Har ni också märkt det här fenomenet: människor som är intresserade av magi, druidism, schamanism, wicca, häxeri, new age, ockultism, och därmed besläktade grupper och undergrupper - att människor inom detta är väldigt noga med vad skillnaderna mellan dem och andra är! Så in i minsta detalj vill de betona vilken sorts häxa eller druid eller annat de är, till skillnad från de andra. 

För att i nästa andetag tala om hur de fullkomligt längtar efter gemenskap bland likasinnade… 

Jag ska erkänna att det här beskriver mig själv ganska väl. Jag försöker komma vidare, men vet inte riktigt hur. Å ena sidan går det inte riktigt att få gemenskap, om jag har definierat precis in i minsta detalj vad det innebär att vara 'likasinnad' med mig, men å andra sidan är det här med andlighet något väldigt personligt. 

Så vad, vad är det då som gör att vi ändå känner oss likasinnade när vi är så olika? Kanske är det just det som ger liv, dynamik, utveckling, nämligen att vi har vissa likheter - och likheterna är inte samma för alla, de överlappar varandra så vi får ett spann - som vi kan samlas kring, och sedan är det olikheterna som gör att vi utvecklas genom samvaro med varandra. Det är ju ändå en form av gemenskap. 

Men nu brer jag ut mig igen - jag ville ju bara fråga om någon känner igen fenomenet, att å ena sidan förklara hur man är olika alla andra, och i nästa andetag sucka efter gemenskap!

Annons:
BranDuir
2008-09-11 00:33
#1

Kanske vore det en ide att fokusera på likheterna istället för på olikheterna…att bejaka de punkter som överlappar och berör varann, istället för att låsa sig fast vid  "jag är"….att vara vidsynt och tillåta ett högre tak…

JAg är Druid…men finner många likheter med andra grupper…så pass många att jag känner gemenskap med flera av dem trots att jag inte bekänner mig till riktigt samma saker som de…

sajtvärd på Druid & Shaman iFokus

Eremitha
2008-09-11 00:38
#2

Det är olika aspekter av oss som är aktiva.

Själens naturliga tillstånd är enhet.

Personligheten/egot har behov av att särskilja sig.

Jag kan (förstås) också känna in mig i båda.

Fair Winds and Following Seas!

StarGazer
2008-09-11 01:26
#3

#0 Jo visst märks "fenomenet", dock inte bara inom de subkulturer som du nämner, om jag får kalla det så, utan i andra också. Tror att det finns ett grundläggande mänskligt behov av att hävda sig, livet är ju en tävling för de allra flesta.

Sedan brukar det ofta vara så att de mest hängivna utövarna är de som märks minst för de är så säkra i sin roll att de inte har behovet helt enkelt.

BiGavia
2008-09-11 01:45
#4

Vi är alla en bit av pusslet.. vi måste vara olika för att passa in i varandra…..Jag samlar på udda personer, det har jag lagt märke till eller de dras till mej…och de passar så bra in i min världsbild.

Vandra i Ljus å SkönhetFlört

StarGazer
2008-09-11 01:48
#5

#4 Jag är udda! (Det säger iaf min sambo) =)

aris-eile
2008-09-11 02:26
#6

Speglingar och reflektioner.. är orden att ta till sig..

De runt om är inte bara speglingar av oss själva utan så ock vi av dem. Reflektionerna av det som sägs runt oss är reflektioner av hur det vi säger uppfattas av de runt om.

Världen är en illusion på många vis, som även den reflekterar vår uppfattning av den.
På vilket sätt reflekteras världen i dig?
Hur speglas din uppfattning av världen på världen?
Vilka reflektioner kommer, då man ser att världen är speglad?

Är det världen som ständigt söker förändring? Är det då förändring av dig, för dig eller från dig?
Eller är det du som söker förändra?

Någonstans där, anser jag att svaret kan finnas.
Inte vi och de.. inte tunna eller breda, svaga eller starka gränser… När det kommer till grunden hänger det nog på en själv, hur man uppfattar andra.

Annons:
BiGavia
2008-09-11 03:01
#7

Jag förändras ständigt ser nya kvaliteter hos människor omkring mej. När jag förändras ändras också min världsbild!

Vandra i Ljus å SkönhetFlört

Airamya
2008-09-11 10:02
#8

Jag känner inte igen mig eller min omgivning riktigt i det du beskriver, neina.

I 'vanliga' sammanhang, t ex på en gatufest med grannarna där jag är den absolut enda hedningen, så känner jag mig lite udda. Å andra sidan så känner de mig och har accepterat mina små egenheter. Fick dem t o m att sjunga med runt brasan på valborg - "we all come from the goddess"… hehe, det var kul :)

Men ihop med andra hedningar så fokuserar jag inte på skillnader, utan på likheter - vördnaden för Naturen, Moder Jord, krafter och energier, trummor, skallror, galdrar, ja det finns hur mycket som helst. T ex på Vitkaförbundets stormöte som var nu i helgen så var vi mängder med folk från olika traditioner men ingen brydde sig om vilken eller vilka traditioner, förutom när man diskuterade specifika ämnen - då kan det ha betydelse för att man ska förstå vilken grund någon utgår ifrån. Ceremonierna vi gör inom VF är anpassade till att fungera för alla.

Hm, ja, jag ville bara säga det - att så som du beskriver det, så är det inte för alla. Så det är nog inget typiskt hedniskt ;)

God morgon förresten, jag har knappt vaknat.

Anco
2008-09-11 10:31
#9

Personligen tror jag att det bästa vore att som#1 säger fokusera på likheterna ist för på Olikheterna.

Däremot tror jag det ligger i människans natur att söka likasinnade, att få vara en del av en gemenskap och inte stå ensam utanför. Sedan finns det ju undantag med människor som står ensamma med devisen "ensam är stark" och som trivs med det.

Min egen tanke är nog den att de som är som vi (hedningar, paganer, häxor, druider, shamaner osv) trots allt sticker ut från samhällets generella syn på hur människan ska vara och bete sig.
Då är det lätt att söka sig till likasinnade som man kan diskutera med, fira högtider med osv. 
 Men då denna klick med likasinnade inte är lika stor som människorna runt omkring en i gemen så blir det nog så att det samlas människor med olika inriktningar och tro.

Ändå så känner man gemenskapen med dessa då de ändå, precis som en själv står utanför, är udda, har en annorlunda trosuppfattning.
Det kan vara lättare att prata och umgås med dessa även över "gränserna", då tron i det stora hela ändå möts i uppfattningen öm Guden/Gudinnan, Moder Jord samt arbetet med att hedra dessa.

"Lev i nuet, sedan kan vara försent"

Medarbetare på Druid&Shaman

Jennix
2008-09-11 12:37
#10

Neina: Intressant inlägg för jag har funderat mycket på just allt detta, det speglar verkligen mig själv och hur jag ser på andra.

Jag har inget enkelt svar helle, för det varierar hela tiden - men oftast känner jag mig rätt utanför allt och alla. Även hos dom som jag har en del gemensamt med.

Det är väl något hos mig som gör att jag inte passar in någonstans egentligen och jag vet ännu inte om jag måste förändra mig för att passa in, vilket folk säger att man inte bör göra - men då kommer jag heller aldrig att passa in någonstans.

Jag är kanske en sån där eremit som fanns förr i tiden… Flört

Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!

Lorelai
2008-09-11 16:25
#11

Det är möjligt att mina trötta ögon fastnade på en punkt här nu som inte ens diskuteras.

Men att samtala om våra olikheter möjligörs av att vi är lika. Vi vet redan att vi är lika så vari ligger vitsen att disskutera det? Vi omfamnar varandra redan.. nu kan vi istället diskutera de olika apsekterna.. analysera oss ordenligt. Utan att det blir fel. :D

Det är likheten som gör att vi kan se efter olikheterna.
Har någon provat att prata om våra olikheter med en som tror alla vara samma skrot och korn? Jag gör det inte, möjligen introducerar sakteligen bit för bit.

BiGavia
2008-09-11 18:55
#12

Lorelai du och jag är nog ganska olika, men jag tycker du är spännande….

Vandra i Ljus å SkönhetFlört

aris-eile
2008-09-11 19:07
#13

#11

JAAAAA!!!!
Jag har länge velat diskutera de olika apsekternas syn på djungelreligioner ;-)

#12

Ja, Det är inte bara som du tycker… Hon är faktiskt en hel del spännande…

Annons:
Lorelai
2008-09-11 19:13
#14

#12 Ja.. :D Vi är nog det. På det där fantastiska viset att det blir kul och utvecklande.

#13 Det är glädjande att läsa.. Ge mig en månad att läsa på om just djungelreligionerna så kan vi samtala om saken. :D Eller ingående efter nästa vecka..

Ni lyfter mitt hjärta till glädje.

neina
2008-09-12 00:19
#15

#8, jag är glad att du inte känner igen dig, särskilt inte inom Vitkaförbundet. Och jag menar inte att jag, och de andra som jag också känner igen detta ifrån, aktivt sitter och ska påpeka skillnaderna, det mer bara blir så… Just eftersom det är så personligt, och för att det är intressant att kontrastera olika syn på saker. 

Men visst talar vi om likheterna också, det är ju dem som gör att vi kommer i dessa samtal till att börja med, t. ex. ett intresse för gudinnor, natur, magi och så vidare. 

Och som vanligt är min hållning, att vi blir berikade, utvecklas, genom diskussion med andra! Som här Skrattande

aris-eile
2008-09-12 10:29
#16

#15
Neina…

En levande tro, som man låter andas… och låter sig luftas… lever sig oftast starkare än en som man kväver.

Religiösa och traditionella grunder är viktiga att veta om, men man gör nog bäst i att låta saker och tankarna utvecklas i takt med invecklingen som sker på samhällsbas.

Olikheter, ser jag få i tron, i utövandet ser jag massor. Det är nog således inte inriktningarna som skiljer sig utan följarna därav.
Således är det ett aktivt val, dels hur man uppfattar andra, samt hur man ställer sig till andra.

Jag själv är ömsom hatad, ömsom älskad… trots att jag alltid är den jag är. Alltså kan det inte vara upp till mig hur jag uppfattas, utan upp till den som uppfattar mig. Så himla speciell är jag inte, så det gäller nog det mesta i livet och det som sker med det. Man väljer själv hur man ställer sig. Det är inte personerna eller situationerna som skall ändra sig.

//

Iram
2008-09-13 13:53
#17

Jag gissar att det där med att betona skillnaderna även kan ha sin grund i att många hedningar är individualister. Vi VILL vara udda, unika, gå vår egen väg. Vi skyr fårskocken, vi vill INTE ingå i en stor homogen ickeifrågasättande dum massa.

Klart att vi även behöver gemenskap, men jag har en känsla av att många av oss ändå självmant väljer den ensamma, personligt utformade vägen att gå. Då kan det vara irriterande när andra ändå vill peta in en i ett fack.

[trumman]
2008-09-13 14:27
#18

Just då det gäller folk som sysslar med shamanism har jag inte märkt detta så tydligt faktiskt.

Tror det har att göra med att shamanismen är grundmyllan allt annat spirat ur.

Mvh, T
unik, precis som alla andra

aris-eile
2008-09-13 14:54
#19

#18

Allt kommer ur viljan.. om man skall hårdra det hela… Vill man inget, gör man inget… Utan vilja… inget skapat. Utan viljan… apati…

Utan t.ex. en vilja att medla med andarna… ingen Schamanism…

Men det är klart.. det kanske bara är som jag vill tro..

//

Elwin
2008-09-14 01:09
#20

Låter som om ni pratar om mig? Foten i munnen

Men håller nog mest med #10. Annorlunda, utanför, i nästan alla situationer. Hör inte hemma bland bibelviftande pingstvänner, men inte hos en bunt "nyhedningar" heller.

Hos de förra skulle jag nog börja predika naturen, träden, kristaller, andar. Hos de senare skulle jag nog försvara Gud, änglar och de grunder i religionen som är just det - grunder, basic truths…

Men visst, det där med att förklara hur olik man är, är även jag skyldig till.

- Jaså, du är kristen, du?

- Nej, men troende. Inte en sån som springer i kyrkan varje söndag, men förnekar Gud gör jag inte.

- Jaså, en sån där njoo ejjgare?

- Nja, delvis. Men går inte på vad som helst. Förresten borde det heta Old Age.

Och så vidare.

Kanske skulle testa att bara svara:  Ja, och?

Cool

Annons:
[trumman]
2008-09-14 02:05
#21

#19 Du har helt rätt, hur skulle det annars vara. Det är ju så självklart att jag förstår du måste skriva ett inlägg om det…

Vilja att bota, vilja att finna djuren, vilja att tala med läkeväxterna var ju det som gjorde kommunikationen möjlig. Utan vilja, ingen handling. Inte ens icke-görandet saknar vilja.

Dutti vovve! *klappa på*

Mvh, T :)

aris-eile
2008-09-14 02:37
#22

#21

Så varför helt enkelt inte bara lyssna till viljan och komma på vad vi vill egentligen. Har man en stark tilltro till sin vilja och vet att man vill något, när man vägt in allt… Spelar det väl ingen roll vad man kallar sig?

Men det kanske gäller att vilja tro då… inte bara vilja kalla/kallas.
Kanske det är just fokus på sin vilja som oftast saknas.
Jag saknar fokus ibland.. Men det är normalt. Man kan inte vilja allt heller.. och man kan inte få till allt man vill _när_ man vill… bara för att man vill. Då tror man oftast bara att man vill och tron på viljan dunklas i tvivel.

Ja, jag vet att jag bara låtsas vara djup… men det är det enda sättet ett kunna hålla sig flytande. Man måste nå ner till botten.

Jennix
2008-09-14 13:48
#23

#22  Men om man inte vet vad man vill eller inte orkar vilja? Velig, är väl det jag brukar kallas för. Och lat.

Men som jag ser det så vill jag saker ibland och sen vill jag dom inte. Och jag vet inte när jag vill något på riktigt eller bara litegrann, förräns efteråt… *förvirrad*

Fokus och vilja låter så enkelt men för mig är det jättesvårt! Skäms

Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!

aris-eile
2008-09-14 14:05
#24

#23

Ja.. då får man heller inte mycket gjort med något, eller hur?

Jennix
2008-09-14 20:51
#25

#24  Vet inte. Jag får saker gjorda ibland, det beror helt på. Jag börjar en massa saker och kanske inte alltid slutför dom, eller så gör jag hälften och gör resten vid senare tillfälle…

Men jag antar att du har rätt. Eller jag menar, jag tror att du har rätt. Jag får nog inte mycket gjort i livet, det är mest slöseri med tid tror jag.

Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!

SEViking
2008-09-15 04:08
#26

Viljan

Varför går folk upp på morgnarna då det skriker i hela kroppen att dom INTE VILL, därför att dom måste, för att överleva. Å då kan vi spejsa loss me att säga, för att dom har viljan att överleva.

Jäkla rappakalja, bara ord som vrids å vänds för att passa ens synpunkt.

Det finns asmånga som "ser" men inte vill se, deras VILJA är då inte befogad, deras VILJA är att INTE SE, men ser ändå. Vars är viljan där?

Jag "vill inte" bli utnyttjad för min godtrogenhet, men blir det ändå. Detta är heller inte i enlighet med min vilja.

Utan vilja ingen shamanism, utan liv ingen vilja, utan kropp inget liv, utan iFokus ingen diskussion om vilja, utan dator ingen iFokus.

Viljan kan hamna långt bak i ledet om man vill spejsa till det

SEV Cool

aris-eile
2008-09-15 04:17
#27

#26

Vill man inte överleva, måste man inte.. Vill man överleva gör man det man skall för att få sin vilja genom. Det är inte att spejsa loss… Det är självklart. Man kan avsluta detta liv när man vill, om man vill. Hur man vill…
Men oftast är det en kamp mellan olika saker man vill.

Alla ord, används för att få fram ens synpunkt, annars använder man ett annat språk, än det med ord. Det vet du väl.?.

De som ser, men inte vill.. om det kan jag bara säga… Man kan blunda, vända bort blicken. om man så önskar… där, precis som här. Annars… kanske man borde vilja lära sig att kunna göra det.

Dina egna aspekter på livet och preferenser kan jag inte svara alls för, då de är subjektiva.

Annons:
SEViking
2008-09-15 08:56
#28

Men du a-e, jag skrev "ser" med citationstecken, alltså, jag menade "ser" på det andra planet, ser saker som man ser fortfarande då man blundar. Du vet vad jag menar med att "se" med citationstecken.

Å det finns många som "ser" utan att vilja se. Det finns folk som sitter på hispan för att dom "ser" men inte vill "se", och har tappat förståndet bara därför.

Det är deras VILJA jag åsyftade avsaknandet av.

SEV Cool

aris-eile
2008-09-15 09:43
#29

#28
Klart jag vet vad du menar…

Varför mitt svar innehöll "där, precis som här".
Men de du syftar till… har som sagt tappat viljan.
Man måste kunna veta vad man vill, för att kunna vilja. Annars tror man kanske bara att man vill.

//Slut, klart slut

Jennix
2008-09-15 12:07
#30

Oj, nu blev det överkurs helt plötsligt. Hänger inte med.

Men jag förstår ju inte hur man ska komma fram till vad man vill när man inte vill nånting… Jag vet inte vad jag vill, alltså kan jag inte vilja nånting. *förvirrad*

Och hur ska jag då komma fram till det?

Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!

LailaBaba
2008-09-15 13:18
#31

A journey of a thousand miles begins with a single step

Jennix, jag känner igen det där. Och när det gäller mej så beror det på att jag har för bråttom. Jag måste sätta mej ner och lyssna på min egen röst. Man dras med i samhället och strömmen av info. Glömmer att man inte måste vilja göra allt som alla andra gör. Dessutom vill man bestämma när saker ska ske, men det kan man inte. Man får snällt vänta tills det kommer till en.

Du kanske vill ha det lugnt och skönt, ta en kopp kaffe, en Damernas Värld att bläddra i? Man måste ju inte vilja förändra världen för att förändra världen…

Vilket svammel! Men vad jag menar är, de små sakerna är också viktiga. Vi får börja med dem så kommer resten sen.

"Säffle, kan man få en kopp kaffe?"

Jennix
2008-09-15 14:20
#32

#31  Tack, det var kanske detta jag behövde höra.

"Glömmer att man inte måste vilja göra allt som alla andra gör.

Att jag inte måste vilja allt som andra vill.

Tänk att jag har tänkt på detta så många gånger, sen jag blev utbränd och sjukskriven för depression… Och ändå så "glömmer" jag bort det.

Kanske för att jag alltid känner mig tvingad till att bortse ifrån vad JAG vill, för att andra ska bli nöjda. Jag är så van vid att inte tänka på vad jag vill.

Gud, nu när jag tänker och känner efter så blir jag så fruktansvärt ledsen. Gång på gång så förnekar jag mig själv, jag trycker ner mig själv och låter bli att gå min väg - för att andra ska bli nöjda.

Jag ser ju inte alltid att det händer, utan det är som nu, att jag ser det i efterhand och blir lessen över att jag låtit det hända.

Det är alltid någon annans behov som ska komma före mitt eget. För det är ju dåligt att tänka på sig själv, man ska hjälpa andra.

Och jag tycker ju att det klart, man ska hjälpa andra. Frågan är bara hur JAG ska få det att fungera, att jag kan ha en balans mellan att tänka på mig själv och att hjälpa andra - för det har inte fungerat hittills.

Förlåt, jag känner att jag är väldigt personlig nu och det kommer fram massor som ni kanske inte vill läsa om… Men jag kanske måste låta detta komma ut lite, för min skull.

Jag har ofta tänkt att jag faktiskt inte vill leva, för att det gör så ont att vara jag ibland. Och för att jag inte är till nån nytta för nån iallafall.

Och jag inser ju nu, mitt i smärtan, att jag faktiskt inte behöver existera för någon annans skull utan att jag ska leva för mig själv.

Eller har jag fel? Ni ser, det är inte självklart för mig att tänka så här.

Och det gör förbannat ont i mitt hjärta just nu men jag får ta det. Jag vill trots allt få allt att fungera, även om jag inte vet varför jag vill leva egentligen.

Jag måste nog sluta att hela tiden tänka på vad andra tycker och tänker och sluta ta hänsyn till andra. Det är ofta jag inte skriver på forum, vad jag tänker och känner enbart för att jag tror att folk inte förstår och att folk inte vill läsa vad jag skriver ändå.

Visst, så kan det ju också vara ibland, men frågan är om jag måste sluta skriva för att en person inte gillar att läsa det? Det kanske finns två andra som vill läsa det jag skriver!

Eller hur vore det om jag bara skrev för min egen skull och ingen annans?  Fast det är ju egoistiskt att göra så… Glad

Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!

Bappho
2008-09-15 16:03
#33

"Do what thou wilt shall be the whole of the Law." ;)

Sajtvärd för Häxor iFokus
Mina bloggar: ALBA CORAX och KARTOMANTI
Spår i Lenormand: Eyskogamork@hotmail.com

Twitter: Alba Corax

LailaBaba
2008-09-15 19:30
#34

# 32 Ja, det är svårt. Jag får iaf kämpa med det varje dag. Vi är ju uppfostrade till att alltid tänka på andra först. Men oftast får man bara skit för det. Inte förrän man tar plats och ger sig själv värde får man respekt från andra. Man får vara lite Karlsson på taket ibland och ta den största kakan. 

Det är så mycket som är fult: att ta för sig, tycka att man gjort nåt bra eller är fin, bli arg, vara elak, snål eller orättvis. Men en klok vän sa till mej en gång när jag hade varit riktigt dum i huvet, 'men vi är ju bara människor'!

Det brukar jag tänka på ofta. Och försöka att inte ta livet på så blodigt allvar.

Annons:
SEViking
2008-09-15 20:42
#35

#29 Men du missförstår mig, de som jag syftar på har inte tappat viljan, do VILLE INTE "se", men blev påtvingade "seendet" och i många fall "hörandet". Dom VILLE INTE alltså, deras vilja följdes ju inte, det dom vill mest av allt var ju att deras påtvingade "syner", "hörsel" skulle upphöra. Deras VILJA är ju inte i stick å stäv med din förklaring.

Eller förstår jag dig fel kanske? Du säger dom har slutat vilja, det är ju inte så, dom har gettt upp, deras vilja blev inte hörsammad. Dom hade varit skitglada för ett så enkelt som
"ingen vilja = inga andar som väsnas eller syns till"

Det är inte allting som härstämmar ur viljan, hur man än hårddrar det.

SEV Cool

Upp till toppen
Annons: