Ja. samt en vacker bild, älskar frostens glitter.

Underbar bild!

Knopp och vissnad blomma sida vid sida i frostens tid - säger allt.

Vilken vacker och berörande bild - knopp och frost tillsammans…

Tack, tyckte själv att det var en vacker syn: Frusen knopp, utblommat på en och samma gång :) Kul att jag lyckades förmedla den känsla jag själv fick.

En skön bild att titta på Anco…du har lyckats fånga det vackra mellan blommans början och slut…Kram

#5 Tack.

Vilket fint ljus det är i bilden/ kram Bappi

*poff*

Mycket vackert!

Lite poetiskt dessutom

Allt som är, är i entropi.

Inget lever, allt är döende.

#11 Du har så rätt, fast jag måste ju säga att jag föredrar att se mig som levande, inte som döende

#10 Tyckte också det var lite poesi i nyponet och knoppen… frusna men tillsammans.

#11 jag håller helt med dig, med det tillägget att allt ar levande samtidigt. Paradoxalt kanske, men jag ser det i alla fall så: allt är levande och döende, på en och samma gång. 

Man vill kanske helst inte tänka på tillvaron som ett enda progredierande döende, en process av entropi, men så länge man bortser från det blundar man för halva verkligheten. Om man kan bli vän också med förståelsen att allting är i ett döende, kan man också mer fritt, och mer äkta, acceptera och uppleva det som är. Inte leva i en tankevärld - en värld som består av tankar som "jag vill inte dö än på länge", "vi borde leva för evigt", "inget borde dö", "döden är något dåligt" o. s. v. 

Oj oj, nu ska jag inte predika… Men det var mina tankar kring döden/livet i Ancos underbara bild, och Trummans påpekande

Kom å tänka på en bild jag tog i gymnasiet, vid rökrutan stod en halvt oljefat som fungerade som fimpburk. I den hade det börja grott två björkskott bland fimpar, plastmuggar, ciggpaket och allt annat som hamnat där. Jag var den enda som tyckte att det var vackert, så stark naturen är!

Någon som minns Rosen och fjärilen? En visa som alltid fått mig att gråta. Det är många år sedan jag hörde den sist, men texten går så här;

Den sista ros, som röd i solen brann
och sista fjäriln, talte till varann
och rosen sade nu är sommarn slut
och mina kronblad strös av stormen ut

Du, vackra fjäril, stanna hos mig här
Om ej, så se hur allting kring oss dör
men fjäriln flög, som uti flydda dar
Han lyfte vingarna till flykt, som svar

Han flög, han flög tills kvällens skymning kom
Han vände ångerfull till rosen om
Han ville tigga vad han ratat nyss
en bädd av purpur och en drottningkyss

För sent, för sent, hon vissnad var, och död
Nu blott en tistel fjäriln famnen bjöd
Så kom det sig, när sol i öster brann
att man en fjäril hos en tistel fann

Så härligt att en bild kan väcka sådana känslor som har kommit till uttryck här.
Fantastiskt!!