Andliga frågor

Det gudomliga?

2009-01-04 01:34 #0 av: neina

Vad tror du / hur tänker du om det gudomliga? 

Finns det något 'gudomligt'? Hurdant? Är du polyteist, ateist, pluriform monoteist, panteist, animist, panenteist eller något ytterligare? Har du en egen 'teologi'?

Hur förhåller det sig till ditt intresse för druidism eller schamanism? 

Stort, och kanske svårbeskrivligt, men samtidigt spännande! Dessutom är det utvecklande att stöta och blöta de 'svåra' frågorna (hoppas jag ni också tycker).

Floreat! 

Anmäl
2009-01-04 12:38 #1 av: BiGavia

Vet inte vilken grupp jag passar i, och det är egentligen betydelselöst!

Att formulera sej är svårt!

Vet att det finns en kärna av total kärlek vilket allt utgår från och återvänder en dag... och att det finns olika dimisioner,  vi varmblodiga kroppsbundna varelser är i en av dem.

Shamanismen passar jättebra in på min känsla.

Druidismen vet jag för lite om än så länge.

Anmäl
2009-01-04 12:56 #2 av: enola

Ser du inte gud i allt, ser du inte gud alls. Skrattande

Anmäl
2009-01-04 13:38 #3 av: SEViking

Gud är en benämning på någonting större, likt Allah å dom andra grabbarna.

SEV Oskyldig

Anmäl
2009-01-04 16:16 #4 av: Airamya

Pluttifikatiotist är nog jag :P

Nej, men allvarigt, så här ser jag på det;

Det finns en kraft, ett kärleksfullt medvetande, som genomsyrar allt och är allt. Vi kan kalla det Brahman.
Brahman är ofattbart, outgrundligt, inte greppbart riktigt för våra hjärnor. Men man kan uppleva Brahman, en upplevelse som jag aldrig riktigt lyckats sätta ord på.
Nå, nu är det så att det finns en massa energier som rör sig runt oss och som jag kallar gudar och gudinnor. De är också Brahman. Du med. Jag med. Min kanin är Brahman. Men vad är jag då? När jag ser allt och alla som Brahman, men ser även en hel skrälldus med Gudar och Gudinnor som verkliga, faktiska. De existerar, för mig utom allt rimligt tvivel, jag är tvärsäker. T.ex Kali som jag mött IRL.
Det jag skriver här är inga nya tankar, ej heller är de mina egna, det är gammal skåpmat ur Vedaskrifterna, men det är vad jag upplever som sant.

Och för mig går det alldeles utmärkt ihop med shamanism och druidism. :)
Själv då, neina?

 

Anmäl
2009-01-04 20:47 #5 av: Anco

För mig så är det nog som så att jag anser att allt, levande, människor, djur, växter, stenar, vatten,luft.... ja allt! är gudomligt i sig. Allt har sina egna andar, gudar.... kalla det vad man vill.

Allt är ju beroende av varandra för att kunna existera. (nåja, jag hårddrar lite granna)

För mig som länge varit och kallats örtahäxa har det senaste året varit utvecklande, med god hjälp av vänner att få mitt intresse att utökas till att gälla allt runt mig och inte blott örter.

Nu har jag beträtt druidens väg och känner att det för mig är det som stämmer och är rätt.

Anmäl
2009-01-05 02:38 #6 av: neina

För det första, tycker jag också INTE att det är nödvändigt att klassificera sig själv och kategorisera och definiera. Att jag tar upp det är ju för att det är intressant att bolla fram och tillbaka - inte proklamera en sanning och enas kring den!!  Tungan ute

Och en tanke skriven här kan vara att 'tänka högt', behöver inte vara 'färdig'. Vi kan ju bara inspireras och inspirera, vrida och vända Glad

#4 vad jag tänker om det gudomliga? Massor... Det finns något inom varje definition som faktiskt känns rätt - men i grund och botten är min känsla för det gudomliga - om det nu är ordet vi använder - att det alltid undgår exakt beskrivning och definition! Det är det som är bortom. 

Får återkomma med fler exempel och förtydliganden. Det finns mycket att säga om varje synvinkel, och alla synvinklar kan vara givande. 

Tack för alla era svar hittills, det är så spännande! (Och ha tålamod med mig om jag blir för teoretisk... Det är en åkomma jag kan ha... Är smittad av religionsfilosofin...)

 

Anmäl
2009-01-05 03:11 #7 av: BranDuir

Det gudomligas manifestering  i det dagliga livet och i alltet från min synvinkel är det där lilla oförklarade som får hjärtat att slå....gnistan som får livet att börja oavsett om det är människa eller mus....ek eller gran...det som kommer så lätt och plötsligt en dag försvinner....

Anmäl
2009-01-05 21:32 #8 av: Lassemannen1982

Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag har alltid känt att jag velat vara ute i naturen och därför trivts bäst under barnåren med lekar utomhus och under många skolraster sökt mig till grönytor. Då kände nog jag en gudomlighet i naturen för första gången. En trygghet liksom.

Sedan kom jag ifrån naturen under tonåren, med lite för mycket ängslan och sånt som kan höra de åren till. Vilsenheten.
Jag hittade tillbaka på en vinglande stig, genom av en slump läsa till miljöingenjör, mest för jag tyckte naturvetenskapliga ämnen var intressanta.
Under slutet av min utbildning blev jag en sökare, for till medium för att veta "sanningen", som om de kunde berätta den. Nu dock när jag stött på druidism och shamanism som sätter värde på naturen, inser jag hur min historia började, med kärleken för naturen och det jag egentligen alltid känt; naturens egna själ. Tryggheten.



Anmäl
2009-01-06 00:34 #9 av: neina

 

OBS! Detta inlägg är ganska långt - hoppas det kan intressera, men om inte, så bara scrolla ner till "slutligen". Dessutom, det jag skriver är mina egna tankar, har du t. ex. andra definitioner av orden jag använder, så för all del, berätta! Och jag har inte någon särskild hållning jag propagerar för. Okej:

Detta spännande ämne har blivit särskilt aktuellt sedan jag igår läste att personerna bakom en av de bästa paganska podcasterna (deò’s Shadow) har upphört med podcasten och är numera “praktiserande ateister”, har “vuxit ur paganismen”. 

Kan man inte vara ateist och pagan/hedning? För mig finns ingen motsättning. Man måste väl inte ‘tro på något’ för att känna förundran inför universum och jorden, upprätta meningsfulla relationer med platser, träd och stenar? Måste väl inte ‘tro’ något för att uppleva själsresor eller själsliga möten? 

För att återkomma till det jag sa förut, att det finns något inom varje begrepp, som verkar vettigt, och samtidigt ger inte ett enda begrepp hela bilden. Världen är fantastisk och komplex och oförståelig. 

*Jag kan räkna mig som ateist, så till vida att jag inte ‘tror på något’. Världen är, universum är. Det räcker. Jag tror inte på någon All-Moder eller Himmelsk Fader som kärleksfullt övervakar mitt liv. 

*Samtidigt, finns det mycket som talar för animism, att allting har en själ - jorden själv, och varje sten och träd. (Men om jag delar en sten i två, har den två själar då? Har varje sågspån en egen själ??) Med “själ” menar jag det där ‘något’ utöver det som sinnena uppfattar, något som man kan relatera till eller kommunicera med (utan ord oftast). (Jag inser här att jag måste bli mer precis i mina ordval, vad jag menar. Det räcker inte att tala om att “jag har en känsla av...”!) 

*Panteism, att ‘gud’ är universum verkar också vettigt. Eller att universum är ‘gud’. Allt som är, är gud. 

*Panenteism, att ‘gud’ är i allt, genomsyrar allt och är större än universum verkar vettigt på samma sätt. Skillnaden mellan panteism och panenteism kontra animism, verkar vara att i animismen ses varje själ som sin egen, medan det besjälade universum i panteism och panenteism, har del i samma världssjäl. 

Men hur kan en själ vara helt egen? Allt som finns, har del i världen, även själen. Själva atomerna som utgör det fysiska tinget är inte sina egna utan har ingått i olika konstellationer sedan universums begynnelse (om det har någon...). Är inte då varje ting å ena sidan eget, med en ‘egen’ själ, och å andra sidan en sammansättning av gamla element? Lite som floden, som alltid är samma och alltid ny. 

*Pluriform monoteism betyder att det finns en enda gudom, men den tar sig många olika uttryck (som den kristna treenigheten, eller “all gods are one god and all goddesses are one goddess”). Är inte detta egentligen panteism ‘with a twist’? Det är ju en monoteism (allt är gud) men med många olika uttryck. 

Många av de här definitionerna kommer snubblande nära varandra när man ska reda ut dem. Därför är det intressant, men kan också bli frustrerande...

*Polytesim, tanken att det finns många gudar och de är helt egna, inte ‘aspekter’ av en större gudom. Detta tycker jag är ganska sympatiskt också, en oflummig hållning som inte blandar in ‘världsalltet’ utan erkänner att gudarna är sina egna, liksom du och jag är individer. 

Slutligen: Min personliga grundinställning till livet och min andliga (om det nu är ett bra ord i sammanhanget?) stig, är: Vi har jorden under oss, himlen ovan oss, och världen är förunderlig! 

Allt jag företar mig på min ‘andliga’ stig är utbroderingar av detta (ja, mitt musicerande eller mitt övande i kroppskännedom o. s. v. är också de utbroderingar av detta). Om det sedan är ‘aspekter’ av ‘världssjälen’, ensilda egna gudar, genii locii, fylgjor, Gudinnan, Solen, enskilda själar i t. ex. träden, eller vad, som jag får kontakt med och firar Livet tillsammans med - det kan jag aldrig veta. Det spelar mindre roll i sammanhanget. (Däremot är det intressant att diskutera! För att få en djupre förståelse för världen men framför allt för hur jag relaterar till den.) 

Kanske jag ändå landar i att Livet Självt är det ‘gudomliga’ (eller vad vi vill kalla DET), i besläktade, fristående, besjälade, icke-besjälade former... Jag återkommer alltid till Kraften-som-får-Löven-att-Vända-sig-mot-Solen. 

 

Anmäl
2009-01-06 10:52 #10 av: Anco

Jag finner det inte heller nödvändigt att klassificera mig eller någon annan, det var bara ett försökl att förklara mig, ett försök att förklara hur jag kommit fram till den inställning jag idag har.

Att jag har utvecklats både som människa och i mitt sinne, att mina lärdomar har fört in mig på andra stigar än de jag tidigare vandrat.

En stig som dock är oändligt snårigare och längre och svårare än jag någonsin kunde föreställa mig. Ändå är det den som känns som den rätta för mig, med allt vad det innebär.

Anmäl
2009-01-06 14:30 #11 av: Lassemannen1982

Jo, nog är det gudomliga allting i livet. Glad

Allting som får en att känna förundran (ett bra ord Neina).

Sålunda är vi gudomliga själva.

 

Och det som inte är gudomligt. Som kriget på Gazaremsan. Deras gudomlighet har fått dem att bli tvärtom.

 

 

 

Anmäl
2009-01-06 18:56 #12 av: Lassemannen1982

Denna låt är gudomligt vacker och om gudomlighet; http://www.youtube.com/watch?v=c5IIXeR5OUI&feature=related

 

Anmäl
2009-05-05 13:36 #13 av: ziggy666

Religioner har skapat så myket lidande det är en av dom fyra stora motivationerna som människor har till onska dom anndra är etnicitet nationalitet och ideologi. Det är dom här orsakenrna som skapar konflikter mellan människor. Man kan börja med att se på världs historian, häxs bräningar, inkvisionen, korståg, kast system, ritual offer, barn äktenskap, själv tortyr, hjärntvät,t thagger. Sen kan man se på vad det gör idag. Det får människor att köra in flygplan i skyskrapor, behålla sina barn i dom värsta situationerna så allt dom får känna är fattigdom och lidande. Det sprider AIDs och drar ner utbildinigen. Som i USA har dom försökt få in intelligent design som en allternativ till evolution, och det finns människor som tror att jorden är 6000 år gammal. som Martin luther sa förnuft är religionens värsta fiende. Allt religionen är. Är den outbildades illusion. Så allt man behöver göra är att gå ut ur (kyrkan mosken templet med mera) och in i biblioteket, och vetenskapen är ingen tro det är mer som en kedja av faktum som dom har utrett förklarat kritiserat  bevisat och till slut satt in i praktik genom att skicka en människa till månen. tillbaka till religioner man har hittat genen som är ansvarig för andlighet. Man kan beskriva en tro som ett virus i ett mem (ett litet kuturelt fenomen) komplex. Nästan alla stora religioner som finns idag har genomgått ett selektivt urval som har gjort så bara dom religioner som lovar bäst saker har överlevt som tillexempel du får ett evigt liv i paradiset. Men det finns undantag som scientologi kyrkan har bara en person annsvar för så den är gjord av intelligent design och hur man då förklarar det dåliga samvetet som religionerna försöker tryka i en är genom dom rika mäktiga personerna som har utnyttjat religioner. Religin är folkets opiom.

Anmäl
2009-05-06 02:04 #14 av: neina

#13 ditt inlägg är intressant på många olika sätt, men berör inte frågan om det gudomliga, vilket är syftet med just denna tråd. Såg att du skapat en ny tråd ("religion"), med samma inlägg; tack, vad bra! Det är lättare att svara då. 

Ska läsa några gånger till och försöka svara på din nya tråd. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.