Druidism

Tankar om ceremonier

2009-06-25 05:29 #0 av: neina

Här är några tankar - jag har skrivit samma (minimal modifierat) på min blogg. Vad tänker NI om ceremonier? 

_________________

Nyligen var jag besökare på en druidisk handfasting i Skottland. Det var fantastiskt intressant. 

Först av allt, måste jag säga att jag kände inte paret sedan tidigare, men de var vänliga och generösa nog att låta mig närvara under ceremonin och festen. De verkade onekligen lyckliga och nöjda med sin dag, och jag önskar dem verkligen allt gott. Men...

Så till själva ceremonin. Det var otroligt lärorikt att få vara med om denna ceremoni. Det fick mig att fundera på det här med våra ceremonier/ritualer, vad som är verkningsfullt, vad som är värdigt, verkligt, magiskt, meningsfullt. 

Gästerna gick in i slottsträdgården, där ceremonin skulle hållas, efter en säckpipespelare och efter själva paret. Där inne, kring 'altaret' (se bild) stod redan några druider redo. Jag kunde inte låta bli att fundera på om "den med störst halsband vinner". Naturligtvis klär vi upp oss inför våra ritualer, var och en på sitt eget vis. Men - kläder (robes) allena gör inte druiden, inte heller halsbandet. Inte ens om det är en Awen, i en cirkel, av trä med 12 cm i diameter. 

Öppningar lästes, i de fyra väderstrecken, innantill och med upphakningar. Tyvärr läste till och med officianten innantill i programmet. Läste i programmet gjorde även alla gästerna, som stod i en yttre cirkel utanför druiderna och paret; de såg inte upp utan var helt försjunkna i texten. Det var synd på så vackra omgivningar. 

Ceremonin var egentligen vacker, väldigt enkel och innerlig, bruden och brudgummen var innerligt glada, likaså gästerna. Men ceremonin var så 'relaxed' att gästerna inte verkade ta det på allvar! Folk skruvade på sig, skrattade nervöst, visste inte om de skulle våga instämma i de i programmet inskrivna " make noise"-instruktionerna... 

När officianten kom på att hon glömt ringarna i paviljong-tältet en bit bort, sade hon "Oh!", släppte helt sonika sin stav på marken och skyndade skamset för att hämta dem. Jag förstår att saker kan bli glömda, att saker kan gå fel till och med på ett bröllop. Men - officianten är ju den som ansvarar för att allt går värdigt till. Under omständigheter då något går fel eller glöms, måste officianten improvisera så att alla tror att det var meningen, måste upprätthålla närvaron, magin! Hon kunde högtidligen bett någon annan att hämta ringarna, eller behållt sin stav och majestätiskt skridit och hämtat dem, men några ord om att "nu är tiden för ringarna att föras in i cirkeln..."  

Även efter själva ceremonin, när allting var klart, och paret och officianten bara skulle gå till paviljong-tältet och skriva på de lagliga dokumenten, innan säckpipan började igen, kändes det märkligt. Några av druiderna stod kvar i cirkeln och försökte nog 'hålla närvaron' under tiden, trummade lite tyst, medan paret och officianten höll på med papprena. Men trummandet räckte inte för gästerna utan det tog så lång tid att de församlade började strosa iväg, röka, småprata, fundera på när maten skulle komma fram - eller åtminstone när musiken skulle börja, som stod utlovad i programmet. 

Allt detta gav mig massor att fundera på vad gäller våra ceremonier. Våra ceremonier måste ju kännas verkliga och magiska. Präst/innan måste hålla närvaron och värdigheten i ceremonin. Värdighet gäller även kläder/robes och altare och även trummor, t. ex! (En av trummorna var misstänkt lik någon souvenir-mini-bodhrán.) Allt som sägs ska helst sägas innantill, eller åtminstone läsas övertygande. De som håller i det, eller har något att säga, måste gå in i rollen av präst/inna och låta sin aura växa ett par storlekar, måste vara övertygande och majestätiska. Ceremonin får absolut inte sluta på ett sådant sätt att deltagarna inte vet riktigt hur det ska sluta, utan släntrar iväg för att det 'verkar inte hända mer nu'. 

Jag vill inte verka hård. Brudparet verkade onekligen lyckliga och nöjda, och gästerna faktiskt också. Det jag kommenterar är själva utförandet av ceremonin, vad det väckte för tankar hos mig om de ritualer vi utför. Jag hoppas att vi (druider och alla med liknande böjelser) ska hitta våra ceremoniella former, som är värdiga, verkliga, magiska och som berör. 

 

_________________________
Som sagt, vad tänker ni om ceremonier? 
Floreat! 

 

Anmäl
2009-06-25 09:34 #1 av: Waara

Tack neina så intressant! så jätte roligt att läsa, se bilden oxå.. jag tänker att jag vill ha någon/några att utföra ceremonier med.. TACK så mycket för inlägget! :)

Anmäl
2009-06-25 11:40 #2 av: Anco

Tack neina. Eftersom jag vet att du är väldigt ärlig och sann i din tro,så förstår jag att du reagerade på utförandet av ceremonin.

Intressant att höra..... vi får ju hoppas som du sa att iaf brudparet blev nöjda och glada och att de fick en minnesvärd dag.

 

Anmäl
2009-06-25 11:44 #3 av: BranDuir

Att utföra en ceremoni är fruktansvärt svårt...att finna inspirationen, närvaron och andligheten i det rätta ögonblicket...det är mycket som ska stämma..men det går!

Just denna ceremoni du bevistade Neina råkar jag veta var skriven bara nån dag innan, och tiden att läsa in den och hitta rytmen i den hade nog inte givits förrättaren riktigt.

Minsta lilla nervositet kan skapa kaos, minsta lilla störning kan orsaka totalhaveri, tyvärr, och har man då inte fokus klart och närvaron i ceremonin och ögonblicket, ja då är haveriet ett faktum.

Så till den som höll den och just nu sitter o grämer sig över att det inte riktigt gick som tänkt...."better luck next time"...ingen ceremoni är den andra lik utom möjligtvis i ramarna.

 

Bless!

 

Anmäl
2009-06-25 13:09 #4 av: Waara

..Nu läser jag här igen, därför att det är så intressant att läsa era tankar kring detta med ceremonier. Förstår att det gav dej funderingar neina, så även mej även om jag är riktigt novis.

Vad skönt att brudparet & gäster verkade nöjda ändå med ceremonin trots allt.

En liten fråga då till er som har kunskapen och möjligheten, äran att få bevista eller delta i ceremonier,.. hur går man tillväga för att lära sej mer kring detta? 'mer än läsa böcker'  att få praktisera & lära irl. ? har ni några goda råd kring detta? Tack på förhand.

 

 

Anmäl
2009-06-25 15:23 #5 av: Ganna

Jag måste säga att jag tycker att det låter som om det var oerfarna officienter. Visst kan saker gå på tok, men då har man erfarenhet och närvaro att hämta upp dem på bättre sätt än att t.ex. huvudofficienten släpper staven och springer.

Samma sak med texten, den ska sitta! Det är officiantens ansvar att se till att ha nog med tid och ro för att lära in den, eller, om den ska läsas innantill (vilket kan bli en mycket naturlig del i en ceremoni om man vill ha det så) se till att den flyter samt att alla moment sitter i ett inre schema.

Det är svårt att involvera gästerna i något längre stycke, det måste man också vara medveten om.

Om det nu var erfarna officienter så är de, enligt min mening samt vad jag kan läsa ovan, inte lämpliga att leda större ceremonier.

Här ser vi ett av problemen med att "alla" är präster/prästinnor, det blir ingen kvalitetskontroll och vem som helst kan ta på sig ett värv som relativt få egentligen har kapacitet för att utföra.

~*~ Trolldom och Nordisk folkmagi  www.tunridacraft.com - Min djupt sovande blogg ~*~

Anmäl
2009-06-25 17:20 #6 av: OleaViola

Även jag novis som waara men tycker det är intressant att lära och läsa om olika cermonier

Intressant att läsa allas tankar ska fundera runt detta ........

Skulle någon gång själv vilja närvara vid någon liknande Ceremoni.

Anmäl
2009-06-25 23:32 #7 av: spindelfot

Jag kan inte låta bli att fundera över syftet med att ceremoni inom en viss tradition hålls.. varför vill man hålla ceremoni? Vad vill man skapa? Är det tex ett bröllop inom nordisk tradition - finns ju syftet med ceremonin, vilket bör vara att binda ihop två människor - skänka kraft och skapa ett rum i vilket även tex avlidna förfäder kan röra sig fritt. Dvs, det har även ett djup, ett heligt syfte.

Jag gifte mig i stadshuset utan några krusiduller. Vigselförrättaren läste en dikt som var passande, innantill från ett papper. Det gjorde inget, för det fanns inget mer syfte än att läsa dikten.. Men skall det även finnas - kraft, intention, annat, då hade hennes dikt inte hjälpt. Förstår ni hur jag tänker? Resultat, syfte! Visst var det säkert vackert och stämningsfullt med de vackra klädnaderna och annorlunda ceremonierna.. men syftet, var fanns det, och uppnåddes det?

 

Anmäl
2009-06-26 03:12 #8 av: neina

Härligt att detta var tankeväckande! Jag fick så många tankar av alla kommentarer att jag ska försöka spalta upp mina tankar/trådar lite. Jag tror dessutom att det blir lättare att läsa om jag lägger in tankarna som egna inlägg. Ursäkta styltigheten, men jag tror det blir lättare att följa så här. 

 

1. Många vill fira, vara med på en eller flera ceremonier. Det ser vi i kommentarerna här och jag hör det väldigt ofta i samtal, från de mest oväntade håll ibland. Det finns ett stort intresse. Många vill också ha hjälp att utvecklas (däribland jag) på den här intressanta stigen. Man har hittat sin väg, man har läst böckerna, hittat lite på nätet - vad sen? Man vill göra mera! 

Jag brukar inte skylta med mina åsikter, men i det här fallet tänker jag nämna en åsikt som jag har. Den baseras på att jag vet hur jag själv tyckte det var i början när jag började gå den här stigen, och det verkade omöjligt att hitta någon gemenskap, svårt att utvecklas helt utan andra att diskutera med. Därför har jag den åsikten att, oavsett hur kort eller lång tid vi hållit på, bör vi vara beredda att hjälpa till att skapa och stärka gemenskapen! Men observera -  vi bör vara beredda att skapa och stärka gemenskap mellan dem som VILL. Det finns många som utövar själva, och är nöjda med det. Jag menar absolut inte heller att vi ska ‘missionera’, utan det här handlar om när intresset redan uppenbarat sig. 

 

Anmäl
2009-06-26 03:12 #9 av: neina

2. Alltså, om det nu är så att vi, som gärna söker gemenskap inom detta, har en skyldighet att själva bidra till gemenskapen - då bidrar vi med det vi KAN. Det är otroligt viktigt med självkännedom här. På vissa sätt är alla “sin egen präst” inom detta, men därmed är man inte alla andras präst! Det finns så många olika sätt att bidra till gemenskapen, vad är just dina bidrag? 

Är det att ställa de där frågorna som sätter fart på diskussionen (mycket utvecklande för alla! Vare sig det är ‘nybörjarfrågor’, obekväma frågor, skeptiska frågor)? Eller är du den som är bra på att leta upp och tipsa om bra hemsidor (det är inte det lättaste att hitta i djungeln av alla mer eller mindre bra sidor). Eller kan du tipsa om bra forum (hint hint!), och kanske till och med skriva regelbundet på sagda forum (jag erkänner min svaghet på detta området)? Känner du till bra böcker, bloggar, kurser, kunniga personer som du kan tipsa om? Eller är du den som är bra på att skapa magi i en ceremoni? Eller hålla närvaron? Eller har du ett stort kontaktnät så du är den som är bra på att hänvisa frågande personer till rätt instans? Är du bra på att se till att få saker gjort, kan du styra upp att firandena blir av och blir regelbundna (därmed inte sagt att du också måste hålla i själva ceremonin)? 

Låt mig understryka: Vi som vill ha gemenskap, och har något ut av den, bör också bidra till att skapa och stärka den gemenskapen. Så. Nu har jag sagt min åsikt. 

 

Anmäl
2009-06-26 03:13 #10 av: neina

3. Bara för att kort återknyta till det som ursprungligen väckte mina tankar kring detta, och fick mig att skriva första inlägget: Ceremonin jag var med om belyste på olika sätt hur viktigt det är att ta på allvar ansvaret att hålla i ett firande. Att ta ansvar på alla plan, både för planerande och genomförande. Att skapa rätt stämning, närvaro. Att det som sker ska kännas värdigt. 

Med en värdig ceremoni menar jag inte pompös, stel, arkaisk, eller något sådant. Jag menar att det som sker ska vara verkligt, ska beröra, ska vara magiskt och på riktigt. Därför är det, precis om BD säger, ett svårt uppdrag. (För övrigt är dina ceremonier, BD, utmärkta exempel på vad jag menar med en bra ceremoni, vare sig det är en enkel och improviserad sådan, eller en längre och mer planerad. Du bibehåller närvaron, magin, värdigheten. Det är för att jag sett hur det bör vara, som jag kan jämföra och se vad vi måste sträva efter.) 

Det är naturligtvis så att alla är oerfarna till en början, och alla, även de erfarna, kan ha en dålig dag eller ha glömt något. Det är normalt att man håller några mindre lyckade ceremonier innan man blir erfaren, säker, lugn. Det är normalt och okej. Jag vill bara påminna om vikten av att vi tar våra firanden på allvar (därmed inte sagt att vi ska vara allvarsamma!) så att vi inte nöjer oss med vad som helst. Vi måste ställa krav på oss själva som tro/religion/andlig väg. Det leder mig vidare till nästa tanke. 

 

Anmäl
2009-06-26 03:14 #11 av: neina

4. Några kommer kanske att protestera över vad jag säger nu, men alla är i sin fulla rätt att ha en egen åsikt, så länge andra också får ha sin egen! Alltså, en fundering jag har är, om det inte ändå vore en god idé att ha någon form av professionellt prästerskap. Jag är faktiskt inte helt färdig med tanken, så det är en fundering än så länge. Hjälp gärna till att fundera. 

Låt mig börja med vad jag inte menar: Vad jag INTE menar, är ett prästerskap som skor sig på naiva människors tro, som talar om för andra vad som är rätt och fel, som bestämmer över andras tro och handlingar utifrån någon maktposition, som ser sig som bättre än andra enbart på grund av någon titel. 

Vad jag faktiskt menar, är, att det vore bra med ett prästerskap som är gediget utbildade och väl erfarna, i att hantera allt som vi ändå förväntar oss av själasörjare. Till exempel att hålla ceremonier som verkligen berör, att vara ett stöd för människor i kris, att på ett professionellt sätt vara bollplank och samtalspartner i livets olika skeden. Dessa uppgifter är krävande på sitt vis, och det är inte alla som är kallade eller lämpade att bidra (för att återknyta till bidragandet jag skrev om ovan) på just detta viset. Återigen gäller självkännedom. 

Denna tanke, tanke “nummer 4” är jag inte riktigt färdig med. Hjälp som sagt gärna till med era funderingar. 

Floreat!

P. S. BD, eftersom du “råkar veta” lite om just denna handfastingen, om du är i kontakt med någon av de inblandade hoppas jag att du får tillfälle att berätta för dem att jag tyckte att de var väldigt trevliga och tillmötesgående att prata med, att brudparet verkligen verkade lyckliga, att texterna (om än lästa innantill) var välformulerade. 

Jag ska själv skriva till officianten, och till brudparet, och tacka. Att jag tar den här erfarenheten som utgångspunkt för diskussion betyder ju inte att jag inte uppskattade att få vara med! :)

 

Anmäl
2009-06-26 06:50 #12 av: Waara

Stort tack neina, för dina svar till oss! härligt att läsa! det du skriver berör och väcker tacksamt än mer funderingar. Du träffade exakt även känslan jag har.. du har liksom redan skrivit 'allt' nu, det känns bra att bara få hålla med!

TACK!

Anmäl
2009-06-26 09:13 #13 av: Ganna

#11

Punkten 2: Menar du inom en tradition här, eller mer "eklektiskt"? För mig är det en rejäl skillnad att t.ex. tipsa om böcker och ha allmänna diskussioner gentemot att ha någon form av gemensam ceremoni då jag inte ser ceremoniers primära uppgift som något gemensamhetsbyggande. Det första (tipsande och annat mer världsligt) är ju lätt att samarbeta med, det andra är för mig något mycket traditionsspecifikt och heligt där jag inte skulle tumma på mina principer för att "få vara med".

4: Det är väl här skon klämmer; hur organiserar man något sådant? Är det pan-hedniskt eller mer traditionsspecifikt? Vem utbildar? Hur sållar man de som får gå utbildningen? Finansiering? Etcetera.

 

~*~ Trolldom och Nordisk folkmagi  www.tunridacraft.com - Min djupt sovande blogg ~*~

Anmäl
2009-06-26 09:44 #14 av: SgtRipley

Först och främst, tack för en väldigt intressant tråd! Sedan måste jag säga att jag blir förvirrad av punkten 2: Visst kan jag se att man kan söka efter en gemenskap i sin tro eller andliga utövande, men jag förstår inte vad det är du frågar efter neina. För att samlas under en ceremoni behöver man väl först enas om vad det är man samlas kring, vilken tro eller syfte man vill lyfta fram. Man kan väl inte vara någons "präst" utan en "församling" som tror på samma sak. Jag antar att jag egentligen undrar samma sak som #13.

Vi som skriver här har nog lite olika inriktning, det heter ju "druid och shaman". Alla är alltså inte inne på keltisk tro, fast det vet du ju redan...

Anmäl
2009-06-26 11:44 #15 av: BranDuir

Underbart att se forumet komma till liv i de ursprungliga spåren igen...:-)

 

Ceremonierna är ju till syvende och sist väldigt viktiga både för de församlade deltagarna och för dem vi riktar våra strävanden mot...gemenskapen, kraften som utvecklas och befrias av de närvarande...den fantastiska känslan av att inte vara "ensam" (på mer än ett sätt)...det ger mer liv till det man tror på mer styrka att fortsätta tro och mer kraft till det dagliga livet.

Att samlas i grupp för att utföra  ritualer, oavsett inriktning och syfte, är ju ett av människans tydliga drag och som jag ser det också behov.

Jag har själv under något års tid varit solitär...hållt mina små enkla riter alldeles ensam...och det ska Gudarna veta  (det vet de redan)  är inte lätt...att hålla fokus ensam...eller hitta magin i stunden....det är faktsikt hart när omöjligt.

 

Utbildningen...ja det får vi väl kalla  lärlingsutbildning...tar många år och har ingen läroplan...utan styrs ju helt och hållet av den studerandes intresse och vilja...även så har den studerandes personliga trosinriktning en stor roll i sammanhanget.

 

Något "Pagan College" eller seminarie finns ju tyvärr inte....och i ärlighetens namn tror jag aldrig det kommer finnas även om det många gånger varit min tanke och faktiskt dröm att kunna samla till ett "PanPagan" center...en kuvös för framtiden....ett ställe där alla olika ismer och sidospår kan jobba ihop och stärka oss och vår grundläggande tro!

 

Tack Neina för dina vänliga ord om mitt ceremonierande....det hade aldrig gått utan inspirationen från deltagarna och makterna!

 

Att hålla en cermoni bara för ceremonierandets skull ...det går inte....(se bara på kyrkan av idag....stort hus, präst o kantor ...och fyra äldre människor i bänken)...ceremonierna skall hållas av och med glädje, av förundran inför alltet, av önskan att hedra eller för att visa sin vördnad...inför Gudar och Gudinnor inför ett brudpar eller den lille som ska få sitt namn, inför vännen som levt och kämpat ett långt liv och fått gå till Sommarlandet...men hela tiden med frihet och fri vilja med kärlek och hängivenhet......INTE av tvång!

Urvalet till en eventuell utbildning....jaa du...först och främst måste den som vill utbildas göra sitt val....känna det verkliga kallet...och BLI/VARA det han eller hon önskar att utbildningen ger, ergo, någon form för prästerskap. Det är den egentliga urvalsprocessen...inte en önskan att "jobba som" inte bara ytterligare en titel att skriva på sitt visitkort utan ett kall att "VARA"

 

 

Ja ja nu ska jag sluta pladdra och fortsätta med morgonkaffet...Neina....dina hälsningar är framförda till vännen som skrev ceremonin!

Bless you all!

BD

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Anmäl
2009-06-26 12:17 #16 av: Waara

Tack så mycket BD för du oxå delar med dej av din stora kunskap!!

Jag förstår, tror jag att det är svårt att hålla ceremonier, med allt som skall stämma och det ni berättar, känner oxå att den samhörigheten är efterlängtad, att inte 'stå helt' själv, utan dela, känna gemenskapen! Dessutom som novis & oerfaren, är ju egna ceremonier jättesvårt att försöka utföra.

Känns underbart att läsa i denna tråd och är det ceremonier framöver som ska hållas, där det finns möjlighet att delta, så snälla skriv opp mej på önskelistan :)

Tack igen neina, för att du delar med dej så generöst, kan riktigt känna ditt 'brinnande' engagemang, guld värt era inlägg!

Tack till er alla i tråden.

 

 

Anmäl
2009-06-26 12:25 #17 av: Anco

#16 Kan inte mer än hålla med!!

För mig är också gemenskapen viktig, att veta att jag inte är ensammen om min tro och mina tankar, att det finns andra som tycker och tänker liknande.

Just därför är ceremonier viktiga, för att kunna stärka gemenskapen, att känna att man inte står ensam. Att som novis kunna få uppleva och lära.

Neina och BD.... ni är så kunniga och starka i er tro. Jag är oändligt tacksam för att ha fått lära känna er och ta del av er kunskap som ni så generöst delar med er utav.

 

Anmäl
2009-06-26 13:51 #18 av: OleaViola

Nu har jag läst å läst allt kul med så mycket intressant läsning har Väl själv försökt mig på Att Ha någon liten Ceremoni själv men för mig känns det som om det inte riktigt fungera vill nog ha en sådan gemensamt med vänner av samma tro........ men inte så uppstyltat som det kan vara i den kristna kyrkan........

Men med en Andlig närvaro Absolut

Jag är ju novis men vill lära och det är bra att det finns Personer här inne på detta forum som kan och är villiga att lära ut, jag ser det som personlig utveckling

Att man inte hittat sin väg i livet trots till åren kommen Flört ska inte vara ett hinder

Tack Alla goa Som vill lära ut Och jag vill också stå med på den önskelista som Waara

få känna gemenskap är viktigt vilket jag tycker vi gör här i liten skala allafall..........

Anmäl
2009-06-26 22:14 #19 av: Blodeuwedd

Cermonier.. jo det är kraftfullt att få delta i en cermoni ledd av någon som är fokuserad och kunnig.
Ibland kan jag känna att jag skulle vilja leda en cermoni men så när det är tillfälle så törs jag inte för att jag är rädd för att göra fel så någon tänker att "nämen vad är det människan säger" Skäms
Jag gissar att det har med osäkerhet att göra och en vacker dag så törs jag nog. I min ensamhet kan jag klara av det men inte inför andra.

Väldigt spännande diskussion detta och jag läser och begrundar.

Tack för kloka ord.

Anmäl
2009-06-28 04:39 #20 av: neina

Kan bara utbrista: det är så roligt att se en tråd ta fart och väcka tankar, få ta del av era tankar! 

#13 vilken bra poäng du tar upp: Att inte tumma på sina traditioner 'bara för att få vara med'. Det är verkligen viktigt, liksom det du säger att inte allt firande är till för att bygga gemenskap. Tack för dessa påpekanden. 

#14 du nämner också en jätteviktig poäng, att det är ett särskilt syfte man samlas kring! Självklart! Tack för den påminnelsen också! 

Om jag då skulle förtydliga lite kring det ni frågar efter, skulle jag säga så här: Det jag skriver om är när man, efter att ha lärt känna varandra både personligen och andligen, vill komma samman kring en tradition (i mitt fall druidismen, men som ni mycket riktigt påpekar finns det andra representerade här på forumet), och man känner gemenskap inför syftet (syftet ger sig ju beroende på traditionen). 

Det är den gemenskapen jag talar om, att vara med om att skapa och stärka, när man funnit likasinnade. Jag tycker inte heller att man ska tumma på sin egen tro - tvärt om! Det är ju därför som jag ivrar för att skapa gemenskap, så att de som vill ha en andlig gemenskap ska kunna ha det, utan att gå till något som bara stämmer till viss del med var man själv står. 

Hoppas att jag svarat på era funderingar, och tack för kloka påpekanden! 

Dessutom, #13, angående professionellt prästerskap, visst är det precis här skon klämmer! Jag har inte heller funderat färdigt kring detta. Det är kvistigt. Faktiskt vet jag inte ens om det är en bra idé, men att jag har tänkt tanken några gånger beror ju på att om det gick att få ett fungerande professionellt prästerskap, skulle det lösa några problem/frågetecken som brukar komma upp. Men samtidigt, precis som du påpekar, skapar det också nya frågetecken. 

Anmäl
2009-06-28 05:05 #21 av: neina

Vill också tacka för ditt uttömmande inlägg, BD, det uppskattas verkligen. Inte så mycket att kommentera, bara inspireras :)

En annan fråga som egentligen ligger bakom allt detta, är, hur går man sin stig? Nu började jag tråden som funderingar kring hur vi utför ceremonier på ett bra sätt, men hur kommer vi till den punkten till att börja med?

Hur finner man sin stig, och hur går man den när man väl funnit den? Hur går vi till väga för att utvecklas, hur finner vi vårt eget sätt att utöva den tro, tradition, andlighet, vi funnit?

Av det jag kan utläsa på den här tråden, verkar många vara intresserade av att utföra ceremonier av olika slag, som en del i sitt utövande. Då måste vi som sagt fråga oss varför vi vill ha detta uttryck, och sedan i så fall hur. Dessa frågor är otroligt viktiga, för mig är i alla fall kärnan hur går jag min stig? Och varför? Nu vet jag att jag upprepat frågan "hur?" ungefär tre gånger... Men det är den springande punkten.

Anmäl
2009-06-28 09:46 #22 av: OleaViola

Neina Bra frågor du ställer

Har tyvärr inga Bra svar, funderar vidare på detta  vill också komma på hur vi utvecklas..... på bästa sätt

en del kan ju det bli genom att läsa mycket literatur "plugga " ämnet

men jag tror nog att man kan behöva gemenskapen med andra också för att utvecklas om inte alltid i Irl men genom detta forum diskuterar precis som vi gör nu ..... här

 Ceremonier kan vara ett annat sätt eller Bara vanlig irl gemenskap med vänner av samma Tro övertygelse etc.......

kanske inte vad du tänker neina men funderara som sagt vidare ..........

 

Anmäl
2009-06-28 10:38 #23 av: BiGavia

Tack, mycket bra har blivit sagt...En cermoni för mej innehåller tre saker.

Närvaro, äkthet och magi.

Och det är det givetfis lättare att uppnå om man är en grupp människor som samarbetar.

Anmäl
2009-06-28 16:42 #24 av: BranDuir

Hur finner man sin stig...hur ser man vilken väg man ska vandra...och hur vandrar man den när man väl funnit den...det är ju kärnfrågan i varje människas liv.

 

Till att börja med så måste man ju sannolikt lyssna inåt, lyssna till sin själs röst...när själen säger "Det här gillar jag" då är det rätt...problemet är ju att själen oftast inte pratar klartext...

Till stor del handlar det om att se sitt liv utifrån sig själv och med egna ..öppna...ögon och inte fastna i fällan att försöka passa in i andras normer och det man tror är andras syn på en själv...kort sagt börja med att acceptera sig själv för den man är och kanske småningom älska sig själv just för det man är!

Först därefter kan man utvecklas och därigenom utveckla sin övertygelse, sin tro och sitt liv.

En stor del av mänskligheten idag tillbringar 90 % av tiden med att gräma sig över gårdagen och oroa sig för i morgon...samtidigt som de förtvivlat försöker passa in i det så kallade "samhällets" normer...."jag måste"....träna,banta, skjutsa eller vad fan det nu må vara som man tror är ett måste för att kunna leva...och bli accepterad...

Därigenom missar de allra flesta det som verkligen är viktigt i livet....NU...jag lever NU....visst jag levde DÅ också...men faktiskt ingen av oss vet om vi lever i morgon...eller ens om en sekund....så varför oroa sig...varför slösa energi på det?

Den dagen du kan sätta dig ner och bara existera i NUET i ögonblicket som är DÅ har du också nått punkten var du de facto vandrar din stig....men gudarna ska veta att det är svårt...:-)

Livet är både en yttre och en inre resa. Vägen kantas av olika hinder och svårigheter och ingen av oss undgår smärta. För en del människor kan kriser bana väg för förändring, utveckling och mognad, för många andra leder de till vilsenhet och ett förlorat mål. I sådana lägen kan gamla, smärtfyllda minnen ta över tankarna och leda oss in i en ond cirkel som kan kännas omöjlig att ta sig ur. Men helt hopplöst är det ju inte...Det finns alltid hopp om förändring. Jag har sett människor förändra sina liv på de mest mirakulösa sätt, ibland i strid mot allt sunt förnuft!

Vilsenheten är större idag än tidigare och den breder ut sig över världen. Det är inte bara det att man inte vet vad man vill, man vet framför allt inte vem man är. Har vi ingen egen agenda, som vi uppgraderar hela tiden, så styrs vi lätt av omgivningens vilja eller så avstår vi från det innerst längtar efter på grund av att vi låter andra människor hindra oss.

Ingen har sagt att livet ska vara jobbigt, tungt och trist? Att det ska vara en ständig kamp för att prestera och duga?

Din livsväg och din vandring börjar med att du respekterar, lyssnar på och tar hand om dig själv. Du kan börja när som helst.

Att hitta sin rätta livsväg handlar om ett nytt sätt att leva. Vem har sagt att livet ska vara jobbigt, tungt och trist? Att det ska vara en ständig kamp och plikt för att prestera och om du inte kämpar så är det inget värt? Glöm det för det är bara gammal, tråkig programmering. Kämpar gör du inom elitsporten eller när du går emot din sanna natur och det liv du egentligen vill ha.

Utgå från den du är, din medfödda natur och fallenhet ditt sanna jag, den som du är egentligen. Grunden i ditt liv är ju den du är, det du vill och det som gör dig glad och det som är meningsfullt. Glädjen och meningsfullheten är en stark drivkraft, vilken föder ytterligare kraft och handling. Var sann mot dig själv och du får ett helt annat liv! Kort sagt handlar det om att du etablerar en stark relation till dig själv.... lita på dig själv...respektera dig själv...lyssna på dig själv...ta väl hand om dig själv.

Du är det bästa redskapet i ditt liv. Satsa på dig själv, att utveckla dig och din inre personliga styrka - själsstyrkan. Då får goda förutsättningar att lyckas. Samtidigt har du mycket att dela med dig av till omvärlden!

Jag vet precis vad jag talar om när det gäller att kämpa. Större delen av livet har jag levt i kamp för att jag trodde att det var det rätta. Inte heller var jag sann mot mig själv. Men nu har jag lämnat kampen och börjat leva - och det känns oerhört bra.

Mindre prestation och mer närvaro och meningsfullhet.

 

Börja där du står och ta till dig det du behöver!

 

 

Låter det som svammel? Ja kanske det....absoluta sanningar existerar inte och aldrig kommer jag att påstå att jag har några sådana svar att ge...jag kan blott tala utifrån min egen erfarenhet, utifrån min egen stig som varit både stenig och krokig , fylld av sidospår och återvändsgränder...och garanterat utan genvägar!

 

Lånar Descartes bevingade ord...."Cogito ergo Sum" ...det borde vara varje individs ledstjärna således att man börjar fatta egna beslut istället för att låta "samhället" (läs media och skvaller) fatat besluten om hur man ska vara, se ut, tänka osv.....för; När varje enskild individ börjar lyssna till själens röst då kan man också lyssna till gräset, träden, andar, Gudar, Gudinnor, förfäder och allt levandes röster! Och jag är övertygad om att många skulle bli förstummade av häpnad över vilken samstämmighet det faktiskt finns mellan Din egen själs tankar och en myras, eller en eks, innersta väsen!

 

Beannacht Ort

 

BD

 

 

 

 

 

 

 

Anmäl
2009-06-28 22:01 #25 av: Waara

Neina, #21 Hur & varför tål att upprepas.. dessa frågor återkommer ständigt för mej med.. tack för dina kloka tankar, allt du skriver och delar med dej av..

BD #24 Först, vilken fin bild på dej! :)

Tack för att du skriver och delar med dej, trots enkelheten jag möts av när jag förkovrar mej i Druidismen, så känns det ändå lite 'svåråtkomligt' alltså, svårt att finna fler likasinnade, lärare et.c

Näe, det låter inte som svammel.

Att få vara den man är, utveckla det.. vara i nuet, allt detta och mycket därtill givetvis.. känns självklart, alltför mycket onödiga hinder som stjäl energi, att välja glädjen istället, vilket oxå medför en hel del motsättningar från omgivningen, iaf. för mej, men det känns nu som att det ska vara värt det.. ingen kan ju säga vad som är rätt eller fel för dej eller för mej..

Så det är tacksamt att få ta del av era kunskaper som sagt!

Tack!

Anmäl
2009-06-28 23:08 #26 av: Sebastian

Mycket bra skrivet BranDuir!

Anmäl
2009-06-29 00:15 #27 av: Anco

Tack BD, mycket bra skrivet. Jag vet vad du talar om ..... mycket väl, det var ju du som fick in mig på min snåriga och krikiga stig som jag nu vandrar med högburet huvud. Stolt över den jag är, stolt över den jag har blivit.

 

Anmäl
2009-06-29 03:18 #28 av: neina

#24 *förstummad* 

Så väl sagt. 

Hur finner jag min stig, hur går jag sedan den? Så klart: lär känna mig själv, lyssna på mig själv, respektera mig själv. Så enkelt, så svårt. 

Att lystra till sitt inre är något av det svåraste som finns: det finns så många andra 'inre röster' som pockar på uppmärksamhet. Samtidigt är det så enkelt, för vårt inre ger oss ingen ro förrän vi följer dess röst! Det finns ingen frid att få förrän du följer ditt inre. När du till slut lyssnar, bejakar - då infinner sig friden. Och du vet att du visste hela tiden att något fanns där, något som du behövde lyssna på... 

 

Anmäl
2009-06-29 06:48 #29 av: Waara

Så enkelt, så svårt!
Vårt inre ger oss ingen ro förrens vi följer dess röst... tack neina.

Anmäl
2009-06-29 14:39 #30 av: OleaViola

Tack Bd som jag skrev i morgontråden har jag läst ditt inlägg ett antal gånger nu..........

Har nog börjat att följa stigen men inte fullföljt den kan nog ta tid men har börjat........

neina det stämmer vi måste lyssna till vår inre röst men ack så svårt det kan vara

Anmäl
2009-06-29 15:11 #31 av: Wargmane

Ja TACK BD För dina kloka ord!

Jag har hållt ceremonier i många år , På mitt sätt, inte enligt några bestämda traditioner, utan vad som finns i min själ och mitt hjärta ...Att "knyta samman " älskade par är det finaste som finns för mig...likaledes att välkomna ett nytt litet liv eller ta farväl av ett svunnet!

Hjärta Känsla,Närvaro Är Nyckelorden...och egentligen dert enda som behövs....tycker Jag !

Vårt inre ger oss ingen ro förrens vi följer dess röst... säger detsamma Tack Neina!

Vägen blir Till när jag går.......

B.B //Kristina

Målet Är Att Livet ska Levas...
...tha mi a' lorg...

Medarbetare på Existens 

  

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.