Följande uppmaningen att komma med mer inlägg ber jag att få presentera en gammal artikel från föreningen Yggdrasils barndom. Jag la ut den på Asatrosamfundets hemsida för några år sedan, därav varningen.

Asatro och shamanism

Av Bodvar Bjarke
Ur Gimle nr 9 1985

VARNING!
Nedanstående inlägg innehåller formuleringar som kan verka stötande. Känsliga personer ombedes sluta läsa nu.

För er andra kan detta möjligen vara en roande läsning. Artikeln visar lite på vad som hände under mitten av 80-talet.

_________________________

De gamla gudarna har börjat röra på sig igen. I vår kyliga tid börjar människor vänd blickarna mot det förgångna och börjar intressera sig för våra gamla myter och gudar. Den urgamla metoden sejd har åter kommit till användning. Ett flertal tidningsartiklar på senare tid har försökt spegla detta intresse. Artiklarna har i huvudsak ägnat sig åt asatron och de som idag sysslar med asakult. Men även det shamanska nätverket Yggdrasil har ofta nämnts. Vad orsaken till detta ökade intresse är, det vete gudarna, så det överlåter vi åt dem. I stället ska vi se lite på vad som sagts i dessa artiklar och reda ut några missuppfattningar som tycks råda.

Den kristna tidningen Dagen är en av de tidningar som visar störst intresse för asatron. Intresset bottnar dock i en formlös skräck för asagudarna, som man uppfattar som Hin Håle själv. En av de flitigaste skribenterna är pingstkyrkans egen inkvisitor, Kjell Sjöberg. Förutom flera artiklar i dagen har han anlitats av andra tidningar (SvD, GT) som någon sorts "expert" när dessa haft artiklar om asatron.

En av de mest hätska artiklarna är från feb -85. Sjöberg tycks vara en flitig läsare av Gimle, som han hämtat flera citat från. Artikeln handlar om Arlas "reklam" för asagudarna på mjölkpaketen. Det kan inte hjälpas att Sjöberg ger ett lätt löjligt intryck i sin iver att bekämpa asatron. Han skriver bl a.: "Vi ska en gång ta över Arla med ett kristet inflytande. När Kristus blir konung på jorden kommer inte Arla mejerier att få tillstånd att propagera för den enögde Oden för avgudarnas namn kommer inte att få nämnas". Han anser också att vi bör sluta att använda onsdag, torsdag, fredag osv och i stället benämna veckodagarna första dagen, andra dagen osv. Mindre löjlig och mera hotfull blir Sjöberg i slutet av sin artikel, där han skriver: "Vi behöver i vår strid i andevärlden ha de gamla vikingarnas raseri och hänsynslöshet, denna gång riktad emot asagudarna och utrota dem som man utrotar vägglöss och ohyra…" Och han tillägger som en brasklapp: "…samtidigt som vi är fyllda av kärlek till människorna som är asadyrkare."

Asatroende bör nog akta sig för en sådan form av bestialisk kärlek. Den kärlek Sjöberg ger uttryck för är samma slags kärlek de medeltida inkvisitörerna kände för sina offer. Fyllda av kristen kärlek torterade, lemlästade och brände dessa män de som inte hade samma uppfattning som de själva, för att rädda deras själar undan djävulen och helvetets plågor.

Sjöberg kommer också med andra befängda påståenden. I SvD och GT befarar han att det ökade intresset för asatro kommer att leda till att människor offras. Han drar också underliga paralleller mellan shamanism och nazism. Han påstår att shamanismen var utbredd i Tyskland under 30-talet. Sanningen är den att det i Tyskland vid den tiden kanske fanns ett par univeristetsprofessorer som alls kände till ordet shamanism. Det är först de senaste 5-10 åren som intresset för shamanism ökat i västerlandet.

Visserligen offrades människor under hednatiden, liksom man gjorde på många andra ställen på jorden vide den tiden, men det finns naturligtvis ingen anledning att tro att det skulle återinföras om vi fick fler asatroende. Däremot offrades människor långt senare av den kristna kyrkan. Kättare, oliktänkande brändes tillsammans med häxor, dvs företrädare för den inhemska shamanska traditionen. Den totalitära kristna kyrkan har alltid gjort sig skyldig till övergrepp mot inhemska traditioner var den än slagit sig ner. Häxor brändes och med dem gick en stor del av kunskap om botemedel förlorade. De samiska nåjderna tvangs bestiga bålet med trumman i hand. Nej, vi betackar oss för den "kärlek" som Sjöberg och hans anhang företräder.

En av hans trosbröder, med det hedniskt klingande namnet Torbjörn Freij, tar till orda mot årets adventskalender. Han menar att den påverkar barnen att bli asatroende och satanister. I artikeln får vi dessutom veta att "Det finns en förening som heter Yggdrasil. Dess medlemmar går nu stenhårt in för att lansera asatron. (…) Yggdrasils medlemmar är gräddan av samhället." Författaren till dessa rader trodde att Yggdrasil i huvudsak ägnade sig åt shamanism och visste inte heller att han tillhörde gräddan av samhället. Man tackar. Torbjörn Freij (kan inte karlen byta namn; det passar sig väl föga för en pingstpastor att ha samma namn som fruktbarhetens och den sexuella extasens gud, glad och kåt med sin resta manslem) har även skrivit om "nyandlighet" som han anser vara ett hot mot kristendomen. Freij och Sjöberg representerar en kristenhet som är totalt fientlig till alla andra andliga traditioner och de tycker uppenbart inte att vi ska ha religionsfrihet här i landet.

Förutom Jörgen I Eriksson och Dan Videdrott från Yggdrasil har representanter från två sällskap som mer renodlat ägnar sig åt asadyrkan intervjuats. Den ene är Arne Sjöberg (av sina vänner kallad Arne Hognar, av sina fiende Arne Träta) ledare för Breidablikks-Gildet, den andre är Jonas Almqvist, ledare för Asatruars Gilde. Varken Sjöberg eller Almqvist tycks ha någon kunskap om shamanism eller ens om den gamla asareligionens starkt shamanska drag. Sjöberg säger: " Yggdrasil betraktar jag som asatrons pingströrelse - med samma slags extatiska möten." Sjöberg och Breidablikks-Gildet kan då kanske betraktas som asatrons lutheraner; torra och tråkiga med en tro som inte bottnar i en inre upplevelse utan mer i en yttre bekännelse. Och förmodligen i en sentimental önskan att återvända till en förlorad tid.

Jonas Almqvist är det lätt skrattretande att läsa om. Almqvist, en fd Black Panther-aktivist, fd KFML(r)-are, fd punkare och skinhead, numera asatroende och motorcykelknutte, säger sig härstamma från Olof Skötkonung och Sigvard Jorsalafarare. Han säger att motorcykelåkarna är vår tids vikingar och visar stolt upp sina dödskalleringsprydda fingrar och armar tatuerade med torshammare, vikingaskepp och AIK-märket. Almqvist säger att han "inte är vidare förtjust i shamanismens försök att koppla sig till asatron." Det visar väl bara på Almqvists närmast totala brist på kunskap om asareligionens väsen. Han verkar inte ens vara medveten om att Oden, som han säger är hans favoritgud, var den förste och störste shamanen. Shamanismen behöver inte försöka koppla sig till asatron; shamanismen är den grund på vilken asatron vilar.

Varje religion har en exoterisk (yttre) och en esoterisk (inre) sida. Den exoteriska sidan består av den yttre kulten, gudstjänsten och de trosföreställningar som folk omfattar av födsel och ohejdad vana. Den esoteriska sidan består av de mystiska traditioner som är kärnan i varje religion. Dvs de inre upplevelserna av myterna och gudarna, direktkontakten med de andliga världarna. Alltså det som ger en religion liv.

Ett lands och ett folks myter och traditioner är av stort värde även för människor i vår moderna tid. Berättelserna om våra gamla gudar kan ha en hel del att säga oss idag. Styrka hos dessa myter gör att de egentligen aldrig död ut. De dyker upp i människors medvetande i olika tider för att fylla ett behov. Beroende på att tiderna förändras, förändras också formen för myterna.

För en som idag sysslar med shamanska metoder känns det naturligt att söka sig till den gamla traditionen. Och då handlar det inte om att läsa myterna och omfatta dem som en tro utan att direkt uppleva verkligheten bakom dem. Gudarna är reella väsen som man kan möta i de andra världarna. Det är också naturligt att söka sig till sådant som sejd och runmagi. Att döma av det vi läser om Sjöberg och Almqvist är det viktigare för dessa herrar att hänge sig åt ett absurt bokstavstroende på de gamla myterna. En bokstavstroende asatro är lika meningslös som en bokstavstroende kristendom.

För en tid sedan avlyssnade jag ett föredrag om behovet av en nyhedninsk teologi. Föredragshållaren hade en märklig uppfattning om hedendom. Han ansåg att alla religioner var hedniska, utom judendomen, kristendomen och islam. Dessa tre religioner, menade han, med en klart antisemitisk ton, var orsaken till allt ont i världen.

Ordet hedendom betyder inte förkristen eller icke-semitisk religion. En hedning är en som bor på heden, dvs på landet. Den religion och den världsuppfattning som en sådan person omfattar kallar man hedendom. Det är en religion i nära kontakt med naturen och kosmos, en levande religion med en öppen kontakt mellan människorna och den andliga världen. När, under historiens gång, samhällena strukturerades upp i stads- och statssamhällen stelnade religionen i fastare former och blev statsreligion. Och när företrädarna för en religion förlorar direktkontakten med de andliga världarna och i stället förlitar sig på en rigorös tradition, på skrifter och teologiska uttolkningar, då är religionen inte levande längre. Det händer med alla religioner som utvecklas till statsreligioner. Även så med vår älskade asatro. Under slutskedet av den hedniska tiden hade asatron under högmännens inflytande utvecklats till en makthungrig statskult. Man betonade de krigiska aspekterna, de mörka sidorna hos Odensfiguren. Det var inte bara kristna som brände shamaner. Även företrädare för asatron har betett sig på samma sätt. Rigorösa statsreligioner försöker alltid utrota en folklig, direktupplevande religiös tradition.

Frågan är om vi behöver någon nyhedninsk teologi, eller om vi ens behöver någon asatro. Någon teologi behöver vi i alla fall inte. Vi har sett, och ser, hur teologiska uttolkningar och teorier ständigt ligger i luven på varandra. Vi behöver ingen som talar om för oss vad vi ska tro, vad som är den ortodoxa religiösa uppfattningen. Det har vi sedan länge fått nog av. I stället behöver vi tekniker, vägar, för att få en personlig upplevelse av de andliga världarna. Och sådan tekniker erbjuder shamanismen.

Hur är det då med asatron, behövs den? Faktum är att jag tror inte det. Låt oss titta lite på orden. Shaman kommer som vi vet från tungusiskans "sha", som betyder "att veta". En shaman är alltså en som vet, en person med kunskap. En asatroende då? Ja, det är uppenbart en person som tror, en person som saknar kunskap. Och det är vad rigorösa, dogmatiska religioner alltid kräver: att vi ska tro. Trossystem har sedan länge spelat ut sin roll. Vi behöver inga läror, inga deifierade profeter som talar om för oss vad vi ska tro. Vi behöver vägar för att själva nå till de andliga världarna, att själva uppleva grunden för världens existens. Shamanen vandrar en sådan väg.

På sin vandring använder sig shamanen av tekniker som enligt tradition visat sig användbara. I vårt land är den shamanska traditionen sedan länge bruten. Vi vet inte exakt hur shamaner arbetade här i Norden förr. Vi kan då vända oss till, och låta oss inspireras av levande shamanska traditioner. Det är från dessa som vi kan lära oss tekniker som vi förlorat. Det betyder för den skull inte att vi ska börja leka indianer eller något annat. Den andliga värld som människor här i Norden upplever med dessa tekniker formar sig ofta i enlighet med nordisk tradition. Vi kan här få möjlighet att möta och samtala med våra asar och vaner. Och om det är möjligt är det väl meningslöst med en asatro, med kyrkor och samfund, biskopar (sk godar), dogmatism, maktfullkomlighet och allt vad som hör till ett trossystem.

Men låt de som tror, tro vad de vill. Under tiden kan vi som vet luta oss tillbaka och med ett roat småleende betrakta deras upptåg.

________________________________

När den nu medelålders mannen läser detta kan han tycka att en del skrevs i ungdomligt övermod, men artikeln har ett visst historiskt värde.

I efterföljande nummer av Gimle publicerades en insändare som knyter an lite till artikeln:

________________________________

Kära Gimleläsare!

Lördagen den 4 januari 1986 upptogs Pingstkyrkans tidning Dagens förstasida av en artikel med följande rubrik. "Offerfest med trollsång och hednisk dans när midvinterblot firas i Dalarna". Det handlade naturligtvis om Yggdrasils Starbrak på Dala-Floda Värdshus och man citerade friskt ur den inbjudan som skickats ut till oss medlemmar. Allt var någotsånär korrekt utom en märklig passus om dryckesoffer med heligt öl och berusad förening med Oden. Där hade väl artikelförfattaren Rune Jonsson övermannats av sina egna illvilliga fantasier. Plats och tid var ordentligt utsatta, även namnet på fäboden där själva blotceremonin skulle äga rum. Detta hade Jonsson tagit reda på genom att ringa till värdshuset, för det var mer än vad vi själva visste.

Hela artikeln andades en outsagd inbjudan att infinna sig, vilket gjorde att vi först funderade på att hitta en annan plats för ceremonin. Men eftersom fäboden endast nås medelst ett par pulsande genom djupsnö ansåg vi det ändå vara en trygg plats. Vi gick alltså dit som planerat på söndagkväll och ceremonin förlöpte under skratt och glam, med tändande av facklor i de fyra riktningarna, läsning ur Eddan, galdersån och ringdans. Till sist offrade alla deltagare väldoftande örter i elden och uttalade sina välgångsönskningar för jorden, djuren, naturen och människorna.

Väl nere på stora vägen möttes vi av tre herrar som inte ville presentera sig eller tala om varifrån de kom, utan sade sig vara utsända av Jesus för att tala om att han älskade oss, vilket i och för sig är trevligt. Under den fortsatta diskussionen visade det sig att de tre hade följt efter oss upp till fäboden och åsett ceremonin. De sade sig dock vara besvikna på den, förhandsreklamen i Dagen hade ju utlovat något häftigare och mer hedniskt.

Herrarna hade därigenom fått för sig att vi är asatroende och att vi ber till Oden på samma sätt som de ber till Gud. De hade väldigt svårt att inse att vårt intresse av att studera fornnordisk religion, kultur, seder och bruk inte innebär att vi slukar allt med hull och hår och blir asatroende. Jag tycker för övrigt att det är ganska konstigt att vår egen historia omkring och före Jesu födelse är tabubelagt, medan det däremot är viktigt vad som hände i Palestina vid den tiden.

Vidare omtalade de tre herrarna att de hade bett för våra förtappade själar hela dagen. Det är detta som gör mig en smula betänksam. Ty rots att de enträget försökte övertyga oss om att Jesus älskar oss, vilket jag för övrigt inte alls tvivlar på, uppträdde de själva på ett ytterst kärlekslöst, stelt och oresonligt sätt. Bl a hävdade de att kristendomen är den enda vägen till sk frälsning. Alla andra är alltså evigt fördömda. Ett något absurt och intolerant påstående, tycker jag, med tanke på att majoriteten av jordens befolkning faktiskt är muslimer, hinduer, buddhister, taoister eller ägnar sig åt någon form av shamanism. Världens ordning ska alltså bestå även bortom döden. Några få utvalda, företrädesvis vita själar i himlen och Tredje Världens massor i helvetet. Detta har de dessutom mage att kalla "Kärlekens budskap".

Nu vill jag framhålla att jag inte skrivit denna insändare i syfte att gå i polemik mot kristna i allmänhet. Jag vet att det finns många vidsynta och vettiga människor även bland dem. Enligt mitt sätt att se, så finns det egentligen ingen motsättning mellan verkligt kristet tänkande och shamanism. Idéerna om att hjälpa och bota medmänniskor, djur och natur och att elva i harmoni med jorden är i grunden desamma.

Men jag skulle vilja utfärda en varning till Gimles läsare att ta er i akt för typer som de tre ovannämnda. Deras sk förböner kan alltför lätt ta formen av negativa vibrationer kanske tom förbannelser, som kan ha skadlig inverkan.

Infiltratörerna från tidningen Dagen, som tycks lusläsa Yggdrasils utskick, vill jag påminna att det i Sverige råder religions- och mötesfrihet och att hetsskriverier och spionage ligger snubblande nära gränsen till förföljelse av oliktänkande. Dessutom vill jag undanbe mig vidare böner för min sk förtappade själ och därmed föreslå några betydligt viktigare och värdigare ämnen för era böner:
- Avskaffande av kärnvapen!
- Fred på jorden!
- Stopp för miljöförstöringen!
- Skydd för utrotningshotade djur, växter och människor!

Med kärleksfulla hälsningar
Vindarnas Dotter

________________________________

Reds kommentar:
Det är väldigt märkliga att det frikyrkliga i Sverige bryr sig så mycket om vad en liten grupp människor ägnar sig åt. Man låter förstasidan av sin tidning tas upp av "nyheten" att en grupp ska samlas för att roa sig kring tretonhelgen. I en uppföljande artikel får vi veta att det satt människor vakna hela natten och inflammerade sina sinnen med bön för att dessa stackars hedningar skulle känna tomhet och förvirring i sin religionsutövning. Rena svarta magin, med andra ord. Man skicka de alltså iväg negativa tankar. Inga positiva som t ex att de stackars hedningarna ändå skulle förlåtas och uppleva frid. Med förvåning noterar man den rädsla som de frikyrkliga tycks känna för Yggdrasil vars medlemsantal säkert inte ens uppgår till en promille av de frikyrkliga organisationernas. Men det är klart, vi är ju inte nöjda förrän den siste prästen hänger i den siste pingstpastorns tarmar, he-he.'

B.B.