Ursprungsfolk

Björnmodern

2017-06-17 19:49 #0 av: NeferNefer

Legenden om Björnklanens ursprung (Haida, nordvästkusten, Kanada). Snabböversatt av NeferNefer från boken "The raven steals the light" av Bill Reid och Robert Bringhurst.

Det var en gång för länge, länge sen ... det var skördetid, och alla arbetade sida vid sida, de från de finaste familjerna och de allra fattigaste och mest utsatta. Det fanns en ung flicka från en mycket fin familj. Hon var envis, självisk, fåfäng och inte speciellt snäll, men även hon deltog i skördearbetet och fyllde sin korg med bär. Men under arbetet fantiserade hon om sin framtid. Hon visste nämligen att äktenskapsförfrågningar och rika gåvor hade kommit till hennes föräldrar från några familjer från Örnklanen. Hon hoppades att hennes föräldrar skulle välja en ung, stilig man utan tidigare fruar, men på den tiden var det föräldrarna som bestämde, inte de unga. Oavsett vilket såg hon fram emot den stora status det innebar att vara fru åt en man från Örnklanen. Hon såg sig själv i vackra kläder på hedersplats vid alla fester, och hon kunde redan känna smaken av all den goda maten. Hon var så borta i sina fantasier att hon inte såg vart hon gick, så hon trampade i en hög med björnbajs och föll. Alla bären ramlade ut korgen, och hela hon blev smutsig.

På den här tiden för väldigt länge sedan hade ännu inte Björn och människorna så goda relationer. De tolererade varandra, men mycket mer än så var det inte. Men flickans arga skrik och förolämpningar mot den björn som hade förrättat sitt tarv just där hon skulle gå, ändrade på allt detta. I närheten satt nämligen ett par björnar och mumsade på just sådana bär som flickan just hade spillt ut, och på den här tiden förstod alla levande varelser varandras språk, så de hörde vartenda ord hon sa. De blev mycket upprörda och rusade fram till flickan som så grovt hade förolämpat björnarna. De slet tag i henne, och trots att hon var av nobel börd och skulle gifta sig fint släpade de iväg henne till björnbyn och stängde in henne i en liten hydda. Där kunde hon gott få sitta!

Flickan försökte inte fly. Hon visste att björnar bär på stor magi, så vad hon än gjorde skulle hon bara hamna i hyddan igen. Flickan la sig ner på jordgolvet och grät förtvivlat. Efter en stund hördes en liten pipande röst från ett hörn: "Så, så, min flicka! Visst ser det illa ut, och du har betett dig väldigt dumt, men jag kan nog hjälpa dig". Rösten kom närmare, tillsammans med skrapande ljud från golvet, och snart kunde hon känna en vass klo mot sin arm. Hon var inte rädd, snarare nyfiken, och frågade: "Vem är du, och vad ska hända med mig nu?"

"Jag heter Qaganjaat, men du kan kalla mig Muskvinnan. Jag har slut på bergsgettalg, och jag råkar veta att ni unga människoflickor brukar bära det med er för att smörja era ansikten med. Har du med dig lite talg?"

"Ja ..." sa flickan ovilligt. Hon var inte speciellt generös och ville inte dela med sig.

"Här kommer du inte att behöva det. Kan du inte ge det till mig?"

"Jo ..." sa flickan, lika ovilligt. Hon plockade fram en liten bit talg ur sin fläta och gav till Qaganjaat.

"Tack, lilla vän. Sanningen är att du är i stor fara. Du kommer att få sitta här tills björnarna har bestämt sig för vad de ska göra med dig. Du blir förmodligen deras slav. Men björnar är inte vana vid er svaga människor, så de kommer att tvinga dig att arbeta mycket hårdare än du klarar. Kanske de dödar dig. Kanske de äter upp dig. Men jag vet att du är en hövdingadotter, och jag vet att sådana har koppararmband. Koppar är en helig metall hos människorna, och även hos björnarna. Så nu vet jag hur vi ska rädda dig!” Qaganjaat sa åt flickan att bryta sitt koppararmband i två delar. Flickan vägrade. Hon hade fått sitt armband i en viktig övergångsrit. Att ha sönder det skulle vara att brista i respekt för de personer som hade skänkt det till henne, och hon skulle förlora sin status. Men Qaganjaat sa att hennes status är värdelös om hon blir slav eller dödas, så flickan gjorde som hon blev tillsagd.

”Gör så här. Förr eller senare kommer de att öppna dörren för att se om du är hungrig. Säg då att du måste lätta dig. De kommer att föra ut dig till några buskar, men du måste vara mycket försiktig för de kommer att hålla koll på dig. Gör ditt tarv och se till att gräva ner det i en grop och täcka över det. På marken ska du lämna ena halvan av armbandet. Sen får vi se vad som händer”. Flickan lydde rådet, men ingenting verkade hända efter det. Emellertid gick diskussionerna höga bland björnarna. Deras fånge hade bajsat ut den värdefulla, magiska metallen koppar! Nästa morgon fick hon frukost, och efter det upprepade hon gårdagens trick. Nu var björnhövdingen övertygad om att deras fånge var väldigt speciell, så han gav order att hon skulle föras till honom. När hon kom dit bjöd han henne att sitta bredvid honom på den vackert snidade bänken.

”Det är uppenbart, nådiga dam, att du besitter väldigt speciella förmågor som kan förvandla den enklaste slavföda till den mest värdefulla metallen som finns. Du är uppenbarligen en magisk varelse, och vi ber ödmjukast om förlåtelse för den hemska behandling vi har utsatt dig för”, sa björnhövdingen. Flickan försäkrade honom om att det enda hon ville var att återvända till sitt folk. Hövdingen sa att det skulle hon få, men först ville de erbjuda henne några gåvor som tecken på hur ledsna de var. Så kom en hel björnparad in, och var och en av björnarna bar på utsökta gåvor. En kom med en stor mästerligt snidad skål av ädelträ, en annan bar på en vacker snidad sked av horn, en tredje bar på en fint vävd korg och den sista björnen bar på en utsökt klänning av björnskinn. Vi vet redan att den här flickan var fåfäng, så gåvorna fick henne att mjukna inför sina tillfångatagare. När hon provade klänningen kände hon sig konstig. Björnarna som hade varit så främmande verkade plötsligt väldigt ... bekanta ... de kändes rentav som om de var hennes eget folk. Hon såg att de inte alls var precis likadana. Det fanns män och kvinnor, unga och gamla, kloka och dumma, vackra och ... va? Vackra björnar? Ja, den unga manliga björnen som närmade sig var verkligen ståtlig. Så hörde hon hövdingen säga att hans systerson skulle ärva makten och alla rikedomar som björnarna hade, och han borde vara gift vid det här laget men de hade ännu inte funnit en värdig maka åt honom. Hon protesterade när hon förstod vad han syftade åt, men han fortsatte tala och snart förstod hon att de inte alls tänkte låta henne återvända. Till slut gick hon med på att gifta sig med systersonen.

Och så ägde bröllopet rum. Det är inte så vanligt att människor och björnar gifter sig. Att personer från högt uppsatta familjer gifter sig med varandra, som i det här fallet, är vanligt, men just det här fallet var unikt i och med att bara en av familjerna var med på bröllopet. Men så blev det, och det unga paret började sitt liv tillsammans. Björnen visade sig vara en klok, tålmodig och snäll make, och flickan slutade med sitt gamla själviska beteende och blev en respekterad medlem i samhället. Hon lärde sig att älska sin man och uppskatta de andra björnarna, men hon glömde aldrig sitt gamla liv. Hon längtade ibland hem. Men när hon blev ledsen svepte hon in sig i sin björnklänning. Det hjälpte.

En dag fick hon tvillingsöner: två perfekta små björnpojkar. Hon var inte alls bekymrad över att de inte hade några mänskliga drag. Hon älskade sina söner över allt annat, och familjen levde lyckligt. Hon blev Björnmodern. En dag fick systersonen ta över hövdingarollen och livet verkade perfekt. Men som i alla myter skulle allt förändras. Det första tecknet på den kommande förändringen var ljudet av hundskall i fjärran. Alla björnarna blev oroliga, men Björnmodern kände igen ljudet. Det var hennes brors hundar. Hon berättade nyheten för sin make, som berättade för sin morbror. Morbrodern tog upp det i De äldres råd. Det sista de ville var att skapa fiendskap mellan björnar och människor, så de beslöt att Björnmodern, hennes make och sönerna måste sändas bort. De begav sig genast iväg, och de gick så snabbt de kunde, men för varje dag hördes skallet från hundarna allt närmare. Björnmodern och björnbarnen var snart utmattade, så när de fann en grotta beslöt de att stanna där. Nästa dag var jägarna och hundarna utanför grottan. Då visste Björnfadern att tiden var inne. Han sa till sin fru att gå till sina bröder och säga att om Björnklanen skulle kunna ta plats bland de mänskliga klanerna får de inte röka ut honom som en vanlig björn. De skulle vänta till nästa dag. Då skulle han komma ut, och de skulle ceremoniellt slåss mot honom och döda honom. Björnmodern kände hjärtslitande sorg, men hon var medveten om den viktiga roll hon nu måste spela för att kunna skapa Björnklanen, så hon gjorde som han sa.

Nästa morgon sjöng Björnfadern sin dödssång medan han gick ut ur grottan och blev dödad av hennes bröder. Björnmodern och barnen återvände till människorna, där barnen blev accepterade som alla andra barn. Men efter att ha provat på livet som människa valde de att återvända till björnarna. Björnmodern blev kvar och gifte om sig och fick fler barn. Dessa barn, som ju var av hövdingasläkt, blev de första efter modern i den stora, mäktiga Björnklanen.

"All tid måste förflyta i sin egen takt. Ibland dricker man kaffe. Ibland dricker man kaffe inte." (Mikael Niemi)

Anmäl
2017-11-23 20:58 #1 av: NeferNefer

Hjärta

"All tid måste förflyta i sin egen takt. Ibland dricker man kaffe. Ibland dricker man kaffe inte." (Mikael Niemi)

Anmäl
2017-11-24 01:38 #2 av: Tarotstollan

Så tragiskt!Gråter

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

Anmäl
2017-11-24 07:52 #3 av: Magi-cat

HjärtaGråter

Tänkte på en liknande myt jag hört eller läst...Men då var den från Finland...

Hjärta "Mind melds... the last time I heard the words "my mind to your mind", I had a headache for two weeks."

Anmäl
2017-11-24 09:26 #4 av: vinden är min mor

Jag tycker att det var en väldigt vacker och tänkvärd sägen.Blomma

Många små detaljer invävda som man kan gå i timmar och fundera över.

Detta att en liten mus vill hjälpa, men flickan är motstridig att dela med sig, bara där har vi en stor insikt .

Att sedan flickan ser björnarnas sanna jag när hon klär sig i björnskinn är ju ytterligare en och får mig att tänka på våra kraftdjur och hur vi kan gå in i deras värld

Det är inte svårt att se framför sig hur det sitter en hel grupp runt elden och ett barn frågar"- berätta om varför vi heter björnklanen igen Farmor"

Jag älskar sådana här sägner och vi i norden har ju förstått haft vår beskärda del vi också.

Nu blir jag nyfiken på den finska du tänkte på Mag-cat.

Har ju mitt finska påbrå från 1600 talet och jag undrar ofta över hur deras sägner och berättelser kunde låta.


SolMörker är bara brist på ljusSol

Anmäl
2017-11-24 09:31 #5 av: Magi-cat

Mycket tänkvärd myt...Som du säger Vinden, man riktigt ser för sig alla som samlats runt elden och får höra berättelsen som förs vidare generation efter generation...

Jag minns inte var och när jag hörde/läste den finländska versionen, tyvärr. Försöker tänka, kanske den dyker upp... Antingen de har gemensamt ursprung eller inte, det är så mycket djup i dem som delats av människorna, långt tillbaka i tiden.

Hjärta "Mind melds... the last time I heard the words "my mind to your mind", I had a headache for two weeks."

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.