Annons:
Etikettandliga-frågor
Läst 8346 ggr
Loris M
12/13/13, 9:10 PM

Relationer i våra liv

Sitter och tänker på det här med relationer, familj och släkt... nu i dessa juletider. En del relationer och band är lätta, givande och självklara. Andra är svårare, mer ansträngda, jobbiga. De som borde känna oss bäst verkar inte göra det många gånger. Varför är det så?

Vet inte om det är så för er och om ni tänkt på det, men jag upplever det som att de svåraste relationerna och som är minst begripliga är många gånger med de människor som borde stå oss närmast - familjen. Nu tänker inte jag just på barn och partnern (även om det naturligtvis kan vara så också) utan mera på föräldrar, syskon, kusiner, släkt…

Jag tror starkt på att allt har en mening, att vi lever många liv och att de människor som kommer in i våra liv har en uppgift. Antigen är det vi själva eller de som ska lära sig något. Eller båda. Jag kan tycka att det är spännande när det kommer nya människor i mitt liv och kan glädjas över de nya erfarenheter som väntar, både positiva och negativa. Jag frågar mig alltid: Varför kommer just denna person in i mitt liv? Varför just nu? Vad är det jag ska lära mig? Så gott som alltid kommer jag på varför och vad det var för läxa. Så gott som alltid kan jag dra en lärdom av det. Tittar jag på mina vänner, kollegor och de som finns i mitt liv kan jag även där se en mening med våra relationer, se och förstå varför vi finns i varandras liv och vad vi får ut av våra relationer.

När det gäller släkt så blir allt plötsligt mindre begripligt. Många gånger kan jag allvarligt fundera över: Hur tänkte jag egentligen när jag var "där uppe" och planerade mitt nästa liv?? 😃

På något märkligt sätt känner jag många gånger att de som jag växte upp med, de som jag har ett släktband till är de som känner mig minst. Jag blilr förbryllad många gånger när de säger något som får mig att undra: Har vi verkligen träffats förut? Har vi verkligen känt varandra i så många år utan att du lärt dig något alls om mig? Hur kan du veta så lite om mig och jag så lite om dig, när vi pratat och funnits nära varandra hela livet? Har vi bara pratat förbi varandra utan att mötas?

Jag upplever att t.o.m. människor som jag mött ett par gånger har en bättre och mera sann bild av mig än de som jag är släkt med. Varför blir det så? Om man tänker utifrån ett andligt perspektiv, vad är det för mening med dessa relationer? Är det meningen att just dessa ska bli extra ansträngda och svåra? Är det kanske det som är min livsuppgift - familjen? Därför blir det extra svårt.

Om jag ska vara självkritisk och försöka se min egen del i det hela, så kan jag se att jag har lätt för att se det goda i alla människor. T.o.m. när någon är elak så försöker jag vara snäll och trevlig och tänker att då blir det svårare för denna person att vara elak. Även om det är ytterst sällan jag träffar sådana människor.

När det gäller släkt så har jag inte lika lätt för att se det positiva i dem eller ens har lika stort tålamod. Jag ser gärna det som är mindre bra egenskaper, kanske misstolkar och missförstår dem, precis som de mig. Varför blir det så? Varför kan de inte se mig så som andra ser mig?

Har ni funderat på det?

Kram 🌺

Annons:
[Sol69]
12/13/13, 9:23 PM
#1

Vilken underbar artikel du har skrivit är ju som att du har skrivit ned mina ord igen.. 😃

desti
12/13/13, 11:43 PM
#2

Hm bra skrivet något vi alla kan känna igen;) Kram Desti

Twinflamewolf
12/14/13, 8:35 AM
#3

Tack mesa för härliga tankar 😎

[Mellma]
12/14/13, 4:26 PM
#4

Känner så igen mig i det du skriver om. Och visst kan man fundera över det här med släkten ibland. Bara för att man är blodsband så behöver det inte menas att man är supertajta med varandra.

Visst är det märkligt hur en främling ibland kan kännas mer som en släkting, än ens riktiga släktingar. Håller fullständigt med 🙂

[Sol69]
12/14/13, 6:55 PM
#5

Ska berätta om ett kört möte för mig.. 😃

Första gången jag åkte till vår kära Agneta på besök så var jag inte alls nervös det kände bara naturligt att träffa henne och hennes familj.. När jag kom på plats så var Agneta i affären så jag fick naturligtvis och ringde på dörren. Hennes nästan vuxna son öppnade dörren och vi satte oss och pratade i köket och väntade på Agneta som om jag hade varit där flera gånger innan. och när Agneta kom var det som att vi hade setts tidigare. Det fanns ingen blyghet eller minsta lilla det är första gången vi ses.. jag känner mig så hemma med Agneta och hennes familj så att det känns som om det är min familj. Så även om jag inte har fått bevis på det så tror jag starkt på att vi har varit släkt i ett tidigare liv och har ett band som vi återskapar nu.. ❤️

Loris M
12/14/13, 6:55 PM
#6

Tack till er alla i tråden! 🤗

Skönt att inte vara ensam med om dessa tankar. Jag har under många år gått med skuldkänslor och försökt att bevara och värna om relationer som inte var värda det. Just för att jag tänkte att det är klart att man borde tycka om och man borde komma överens med släktingar och kusiner.

Priset var att jag inte var mig själv och  bara var till lags. Sedan kom jag till insikten att om jag tvingar in mig själv i en relation så kan väl inte jag heller vara speciellt rolig att umgås med. Så jag gav mig själv tillåtelse att slippa. 🙂(så långt det går)

Annons:
Loris M
6/17/17, 11:44 PM
#7

3,5 år sedan jag skrev det här, men det blev aktuellt nu igen. Folk jag knappt känner kan säga "de rätta orden" och trösta mig med ett par meningar när jag verkligen behöver det, men andra nära fixar inte det. 😮Hur svårt kan det vara liksom att säga: "Jag vet att du har det tufft nu. Säg till om jag kan göra något för dig."? Jättesvårt tydligen. Märkligt!

[NeferNefer]
6/18/17, 3:56 AM
#8

Ja, det är märkligt … ❤️

Tarotstollan
6/18/17, 7:31 AM
#9

Känner så väl igen detta! Tror att en del av detta beror på att man har hamnat i ett fack där familjemedlemmar tycker att man passar in och de vill sen inte se att man utvecklas och går vidare, för då rubbar man ju deras värld. Vi står varandra för nära för att kunna se helheten eller också är det så att man ser helheten men vill inte veta av allt, eftersom det då rubbar vår egen värld.

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

[Vandrar med Wolf]
6/18/17, 7:39 AM
#10

Visst är det märkligt och väldigt jobbigt när man inte får ge utlopp för sig och sitt men den makten ska ingen annan ha över oss och vi själva är dom enda som har makten över våra egna liv ❤️

Tarotstollan, gud så bra skrivet 👍❤️ nog är det så allt att man rubbar deras värld när det sker förändringar och utvecklingar med oss.Kanonbra skrivet 👍och sen har vi dom också som har svårt för att se både utveckling och att andra människor mår bra för dom själva mår illa och då ska alla andra också göra det.Det där har jag stött på så ofta så det ryker ur öronen bara jag tänker på det och det gäller verkligen att stå på sig och göra sitt 🌺

Magi-cat
6/18/17, 8:17 AM
#11

Jag tror också att det är/kan vara svårt för de närmaste att hitta de rätta orden. Det är för nära, för känsligt. Men de kanske visar på annat sätt än genom ord att de känner med en?

Jag tror inte själv att jag hittar de rätta orden när det är något viktigt, och jag lider av det. Då försöker jag bara visa att jag finns där.

När en nära anhörig till mig hade gått bort var det förstås många som ringde och beklagade sorgen, som sig bör. Men inte alla. En kvinna (släkting) ringde först efter en tid och sade "Jag har velat ringa, men jag visste inte vad jag skulle säga. Men jag tänkte på dig." 
"Jag vet att du tänkte, sade jag." Vi förstod varandra ändå. Just det samtalet minns jag allra bäst. Hon talade liksom utan fasad.

Och så är det nog. Vi är osäkra och vet inte vad vi ska säga för att inte såra eller säga fel. Men vi tänker i känslor.

Men igen, det är så viktigt att visa det, om och om igen, till den som behöver. En sorg eller kris går inte över, inte ens när hen verkar "ta det bra". Det kan komma stunder om och om igen och det gäller att vara lyhörd.

Vi borde ha mer tid för varandra…Visa mer så länge vi "har" varandra….(Svårt det där.)


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Tarotstollan
6/18/17, 8:29 AM
#12

Sen är vi ju all olika också. Vid sorg och andra jobbiga saker vill jag vara ensam och bearbeta den själv. När jag sen känner för att prata om saken, då vill de andra inte längre prata om det, för då har det oftast gått så lång tid att de tycker att det har de lagt bakom sig.
Då blir det obekvämt för oss alla, eftersom vi inte längre är synkroniserade med varandra i sorgen.
Så det jobbiga jag går igenom får jag bearbeta ensam, då jag inte får det stöd jag behöver när jag behöver det utan eventuellt innan när jag inte kan ta emot det!
Krångligt det här att beskriva hur jag uppfattar det.🤫
Sen är det ju också så att vi i släkten pratar inte om sorger och bekymmer mer än i ilskna och irriterande kommentarer, helst skall det tystas ner för det är inget att prata om.
Det som hänt har hänt och inget att göra åt!

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

Loris M
6/18/17, 8:49 AM
#13

Ja, jag förstår precis. Alla är vi olika och hanterar det på olika sätt, både den egna sorgen och att trösta andra. Det blir nog inte lättare heller av att vi/jag inte kommunicerar hur jag vill ha det och hur just jag fungerar. Utan man hoppas att de ska förstå ändå. 🤪 Svårt som sagt.

Annons:
[NeferNefer]
6/18/17, 8:53 AM
#14

❤️

Magi-cat
6/18/17, 9:14 AM
#15

❤️🤗


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

[Vandrar med Wolf]
6/18/17, 10:33 AM
#16

🌺🤗

Upp till toppen
Annons: