Andliga Frågor

Relationer i våra liv

2013-12-13 21:10 #0 av: Loris M

Sitter och tänker på det här med relationer, familj och släkt... nu i dessa juletider. En del relationer och band är lätta, givande och självklara. Andra är svårare, mer ansträngda, jobbiga. De som borde känna oss bäst verkar inte göra det många gånger. Varför är det så?

Vet inte om det är så för er och om ni tänkt på det, men jag upplever det som att de svåraste relationerna och som är minst begripliga är många gånger med de människor som borde stå oss närmast - familjen. Nu tänker inte jag just på barn och partnern (även om det naturligtvis kan vara så också) utan mera på föräldrar, syskon, kusiner, släkt...

Jag tror starkt på att allt har en mening, att vi lever många liv och att de människor som kommer in i våra liv har en uppgift. Antigen är det vi själva eller de som ska lära sig något. Eller båda. Jag kan tycka att det är spännande när det kommer nya människor i mitt liv och kan glädjas över de nya erfarenheter som väntar, både positiva och negativa. Jag frågar mig alltid: Varför kommer just denna person in i mitt liv? Varför just nu? Vad är det jag ska lära mig? Så gott som alltid kommer jag på varför och vad det var för läxa. Så gott som alltid kan jag dra en lärdom av det. Tittar jag på mina vänner, kollegor och de som finns i mitt liv kan jag även där se en mening med våra relationer, se och förstå varför vi finns i varandras liv och vad vi får ut av våra relationer.

När det gäller släkt så blir allt plötsligt mindre begripligt. Många gånger kan jag allvarligt fundera över: Hur tänkte jag egentligen när jag var "där uppe" och planerade mitt nästa liv?? Skrattar

På något märkligt sätt känner jag många gånger att de som jag växte upp med, de som jag har ett släktband till är de som känner mig minst. Jag blilr förbryllad många gånger när de säger något som får mig att undra: Har vi verkligen träffats förut? Har vi verkligen känt varandra i så många år utan att du lärt dig något alls om mig? Hur kan du veta så lite om mig och jag så lite om dig, när vi pratat och funnits nära varandra hela livet? Har vi bara pratat förbi varandra utan att mötas?

Jag upplever att t.o.m. människor som jag mött ett par gånger har en bättre och mera sann bild av mig än de som jag är släkt med. Varför blir det så? Om man tänker utifrån ett andligt perspektiv, vad är det för mening med dessa relationer? Är det meningen att just dessa ska bli extra ansträngda och svåra? Är det kanske det som är min livsuppgift - familjen? Därför blir det extra svårt.

Om jag ska vara självkritisk och försöka se min egen del i det hela, så kan jag se att jag har lätt för att se det goda i alla människor. T.o.m. när någon är elak så försöker jag vara snäll och trevlig och tänker att då blir det svårare för denna person att vara elak. Även om det är ytterst sällan jag träffar sådana människor.

När det gäller släkt så har jag inte lika lätt för att se det positiva i dem eller ens har lika stort tålamod. Jag ser gärna det som är mindre bra egenskaper, kanske misstolkar och missförstår dem, precis som de mig. Varför blir det så? Varför kan de inte se mig så som andra ser mig?

Har ni funderat på det?

Kram Blomma


Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2013-12-13 21:23 #1 av: [Sol69]

Vilken underbar artikel du har skrivit är ju som att du har skrivit ned mina ord igen.. Skrattar

Sajtvärd på Druid & Shaman och på Astrologi i fokus

Anmäl
2013-12-13 23:43 #2 av: desti

Hm bra skrivet något vi alla kan känna igen;)
Kram
Desti

Anmäl
2013-12-14 08:35 #3 av: Twinflamewolf

Tack mesa för härliga tankar Cool


Anmäl
2013-12-14 16:26 #4 av: [Mellma]

Känner så igen mig i det du skriver om. Och visst kan man fundera över det här med släkten ibland. Bara för att man är blodsband så behöver det inte menas att man är supertajta med varandra.

Visst är det märkligt hur en främling ibland kan kännas mer som en släkting, än ens riktiga släktingar. Håller fullständigt med Glad

Anmäl
2013-12-14 18:55 #5 av: [Sol69]

Ska berätta om ett kört möte för mig.. Skrattar

Första gången jag åkte till vår kära Agneta på besök så var jag inte alls nervös det kände bara naturligt att träffa henne och hennes familj.. När jag kom på plats så var Agneta i affären så jag fick naturligtvis och ringde på dörren. Hennes nästan vuxna son öppnade dörren och vi satte oss och pratade i köket och väntade på Agneta som om jag hade varit där flera gånger innan. och när Agneta kom var det som att vi hade setts tidigare. Det fanns ingen blyghet eller minsta lilla det är första gången vi ses.. jag känner mig så hemma med Agneta och hennes familj så att det känns som om det är min familj. Så även om jag inte har fått bevis på det så tror jag starkt på att vi har varit släkt i ett tidigare liv och har ett band som vi återskapar nu.. Hjärta

Sajtvärd på Druid & Shaman och på Astrologi i fokus

Anmäl
2013-12-14 18:55 #6 av: Loris M

Tack till er alla i tråden! Kramas

Skönt att inte vara ensam med om dessa tankar. Jag har under många år gått med skuldkänslor och försökt att bevara och värna om relationer som inte var värda det. Just för att jag tänkte att det är klart att man borde tycka om och man borde komma överens med släktingar och kusiner.

Priset var attjag inte var mig själv och vara bara till lags. Sedan kom jag till insikten att om jag tvíngar in mig själv i en relation så kan väl inte jag heller vara speciellt rolig att umgås med. Så jag gav mig själv tillåtelse att slippa. GladMår mycket bättre och är lyckligare nu när jag med gott samvete behållit bara de hälsosamma relationerna i mitt liv.  

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl